Geografi

Geografi

Landet är till ytan ca 40 procent större än Sverige_, gränsar i sydöst till Pakistan och i väster till Iran. Utmed nordgränsen ligger de gamla sovjetstaterna Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Ytterst i den smala korridoren Qakhan i nordöst har Afghanistan även en kort gräns mot Kina. Mot Iran och den pakistanska provinsen Baluchestan breder vidsträckta öknar ut sig, och mot resten av Pakistan så skiftar landskapet från höga berg till skogsklädda kullar.

Geografiskt består landet av det centrala höglandet, slätten och stäppen i norr, bergen i nordost och kullarna i öster, samt ökenlandet i söder och väster. I Afghanistan så möts även de centralasiatiska bergskedjorna Hindukush och Västhimalaya. Landet genomkorsas av ett stort antal bergspass av stor strategisk betydelse varav det kanske mest kända är Khyberpasset på gränsen mot Pakistan i öster. Det mest viktiga inom landet är Salangpasset (3 363 meter över havet) på vars topp en tre kilometer lång tunnel byggdes i början av 1960-talet, som ett resultat av ett sovjetiskt biståndsprojekt. Jordbävningar är vanliga, särskilt i bergen i nordost med omkring femtio skalv om året.

Klimat

Afghanistan har ett utpräglat inlandsklimat med mycket stora variationer. I öknarna i söder och på stäppen i norr kan det sommartid pendla mellan 40 och 50 plusgrader. Vintertid i bergen är 40 minusgrader ingen ovanlighet.

Flora och fauna

Vegetationen varierar mycket beroende på vattentillgången. Nangarhar-provinsen i öster med sitt medelhavsklimat är utpräglat grönt, även vissa dalgångar, i för övrigt torra omgivningar, har yppig vegetation. Skog förekommer endast sparsamt, främst på Hindukushs östra sluttningar, i Nuristan och i Paktia- och Paktiaprovinserna på höjder mellan 1 100 och 4 000 meter. Det fanns cirka 1,9 miljoner hektar skog i landet före 1978 (att jämföra med Sveriges 23 miljoner hektar). Dessa skogar bestod främst av barrskogar med gran, tall och ceder. Andra trädarter som är vanliga är pilträd, pistageträd och dadelpalmer. Skogen har minskat kraftigt sedan 1978, framförallt i gränstrakterna mot Pakistan, som ett resultat av skogsskövling.

Det fanns även tidigare en stor stam av viltlevande djur, som nu har reducerats av jakt och krigens inverkningar. Detta djurliv var varierat och innefattade bl.a. varg, björn, räv, snöleopard, leopard, vildkatt, gasell och hyena. Dessutom uppges det att det fanns lejon i norr fram till några decennier in på 1800-talet. I de nordöstra bergen lever sex olika arter av vildfår, och i öster apor och vildsvin.

Historia i korthet

Under 1800-talet hotades Afghanistan från norr av det ryska tsarväldet, från sydost av det brittiska Indien. Decennierna runt sekelskiftet mellan 1800-talet och 1900-talet hade britterna ett avgörande inflytande över afghansk utrikespolitik men fick aldrig kontroll över landet. Den brittiska närvaron bidrog till att minska hotet från Ryssland. Det viktigaste arvet från den brittiska tiden var gränsdragningen mot det som 1947 blev Pakistan som skar rakt igenom traditionellt pashtunskt

RONALD SJÖBERG ronalds@kth.se 073-7264409 Forskarbacken 13/203 104 05 Stockholm 2005-11-30 Sidan 4 av 13 C:\Documents and Settings\baurne\Desktop\Afghanistanfärdig.doc - 4 -

territorium, denna gräns mot Pakistan har därefter aldrig erkänts av Afghanistan som officiell gräns. Därför har olika afghanska regimer underblåst kraven från pakistanska pashtuner på ett oberoende "Pashtunistan" med sikte på att kunna ta tillbaka dessa områden, vilka erövrades av britterna på 1800-talet. Frågan drevs främst av Mohammad Daoud under hans tid som premiärminister 1953-1963.

Kalla kriget

Under 1950-talet tävlade USA och Sovjetunionen om inflytandet i Afghanistan genom en rad utvecklingsprojekt. Sovjetiska rådgivare sändes till den afghanska förvaltningen, och naturgasfyndigheter i norr exploaterades med sovjetisk hjälp. Afghanska officerare utbildades i Sovjetunionen. Efter det kommunistiska maktövertagandet 1978 ökade det sovjetiska inflytandet snabbt.

Under krigsåren fick den islamiska motståndsrörelsen omfattande stöd av Pakistan och USA. Amerikanska pengar och vapen slussades till gerillan genom den pakistanska militären. Merparten av resurserna gick till Hekmatyars Hezb-i-Islami, vars hårdfört islamistiska linje passade den pakistanske militärdiktatorn Mohammad Zia ul-Haq. Den Afghanska gerillan stöddes också av Saudiarabien, Iran och andra muslimska stater. Kriget placerade Afghanistan i centrum för den föregivna kampen mellan islam och den icke - muslimska världen och frivilliga från många muslimska länder deltog i striderna på gerillans sida.

Talibanerna

Taliban är pluralformen av talib, som betyder ungefär "den som söker religiös lärdom", d.v.s. koranstuderande. Talibanliknande rörelser har funnits i Afghanistan sedan 1800-talet. Dagens talibaner började växa fram som mindre grupper i olika delar av landet under 1980-talet. De tycktes dyka upp från ingenstans när de först dök upp hösten 1994 då de på några veckor erövrade storstaden Kandahar och flera närliggande provinser i söder. Snabbt uppstod en mytbildning kring dem: att de var unga religionsstuderande från flyktinglägren i Pakistan, att deras trossvisshet och ärlighet fick härdade krigsherrar att ge upp utan kamp, att de avskydde narkotika och brände opiumfält. Ledarnas anonymitet bidrog till oklarheten.

När de tog steget ut i rampljuset 1994 bestod kärnan av en liten grupp konservativt religiösa män i södra Afghanistan som värvat soldater bland flyktingar i koranskolor i Pakistan, och fick starkt stöd av den pakistanska militära säkerhetstjänsten ISI och smugglarligor. Pakistanska staten och smugglarna hade ett gemensamt intresse av att talibanerna tog makten över södra Afghanistan för att säkra transportleden till Turkmenistan och vidare upp genom de nyss självständiga centralasiatiska staterna. Pengar från smugglarligorna användes till att muta lokala befälhavare att lägga ned vapnen eller ansluta sig till talibanerna. Vapendepåer tillhörande andra gerillarörelser föll i talibanernas händer genom pakistanska militärens försorg.

Talibanerna hade under åren i exil knutit nära kontakter med det pakistanska samhället, och som pashtuner umgicks de naturligt med sina etiska bröder i Pakistan. Stark draghjälp fick de av det religiösa partiet Jamiat-e Ulema-i Islam (JUI) som tog plats i Benazir Bhuttos regering 1993. JUI hade i många år drivit koranskolor i gränstrakterna för unga afghaner. Dessa skolor lärde ut en extremt konservativ, traditionalistisk syn på islam som härstammade från den s.k. Deobandskolan, en högre läroanstalt för islamiska studier som grundades i Deoband i norra Indien 1867. Flera generationer afghaner hade utbildats där och hade efter återkomsten gått i spetsen för motståndet

RONALD SJÖBERG ronalds@kth.se 073-7264409 Forskarbacken 13/203 104 05 Stockholm 2005-11-30 Sidan 5 av 13 C:\Documents and Settings\baurne\Desktop\Afghanistanfärdig.doc - 5 -

både mot det brittiska inflytandet runt förra sekelskiftet och mot kung Amanullahs reformer på 1920-talet.

Genom JUIs påtryckningar styrdes det pakistanska stödet till Afghanistan till stor del över till talibanerna i form av bl.a. ett telefonnät, ett militärt kommunikationssystem och hjälp med att reparera erövrade helikoptrar och flygplan.

När talibanerna haft sina första framgångar så växte rörelsen snabbt. Medlemmarna av två pashtunskt dominerade, traditionalistiska gerillarörelser anslöt sig nästan mangrant. Även framgångsrika kommendanter med starkt lokalt stöd gick över till talibanerna. Dessutom tog talibanerna emot en mängd officerare ur det gamla kommunistpartiets pashtunskt dominerade fraktion.

USA bidrog indirekt till talibanernas framväxt genom sina stora och okontrollerade leveranser av vapen och pengar till den pakistanska säkerhetstjänsten på 1980-talet. När talibanerna tog kontroll över södra Afghanistan visade det amerikanska oljebolaget Unocal stort intresse för att i samarbete med saudiska Delta Oil dra ledningar för naturgas och olja från Turkmenistan genom Afghanistan till Pakistan. Dessa planer fick USAs regering att inta en positiv hållning till talibanerna. USA visade också entusiasm över rapporter om att talibanerna försökte stoppa opiumproduktionen och att de beslagtog andra milisgruppers amerikansktillverkade Stingerrobotar, vilka USA befarade skulle hamna i händerna på terrorister. USA betraktade även talibanerna som en välkommen regional motvikt mot Iran. När andra västländer kritiserade talibanernas brott mot de mänskliga rättigheterna höll USA till en början tyst. Höga tjänstemän från utrikesdepartementet och CIA tilläts odla kontakter med talibanerna. Men talibanernas kvinnosyn, deras inblandning i narkotikahandeln och deras oförmåga att skapa stabilitet i landet fick dock USA att svänga. De enda länder som erkände talibanernas regering var Pakistan, Saudiarabien och Förenta Arabemiraten. Förhållandet till Saudiarabien ansträngdes dock av talibanernas samarbete med Usama bin Ladin.

Efter attacken mot World Trade Center 2001 så tog även dessa länder avstånd från talibanregeringen som senare kom att störtas av USA och den norra alliansen.

Decentralisering av makten

Den centrala regimen i Kabul har aldrig haft fullständig kontroll över hela Afghanistan. De flesta afghaner har lättare att identifiera sig med byn, klanen, provinsen, språkgruppen eller religionsgruppen än med det avlägsna Kabul. Regeringarnas maktutövning har byggt på ett ömsesidigt respektfullt samarbete mellan centralmakt och lokala ledare. Kriget mot sovjetockupationen och kommunistregimen blev ett tillfälle för minoritetsgrupper som tadzjiker, uzbeker och hazarer att flytta fram sina positioner. De fann sig inte längre i att domineras av pashtunerna och efter kommunisternas fall 1992 gick det inte att skapa en ny balans i samhället. Med de pashtunskt dominerade talibanernas maktövertagande i större delen av landet så ställdes den gamla huvudmotsättningen mellan pashtuner och minoritetsfolk åter på sin spets.

De islamiska partier som ledde motståndet mot kommunisterna och därefter bekämpade varandra inbördes är löst sammanhängande grupper med vagt uttalande samhällsmål. De är uppbyggda kring mer eller mindre karismatiska ledare och främst baserade på etniska eller religiösa lojaliteter.

RONALD SJÖBERG ronalds@kth.se 073-7264409 Forskarbacken 13/203 104 05 Stockholm 2005-11-30 Sidan 6 av 13 C:\Documents and Settings\baurne\Desktop\Afghanistanfärdig.doc - 6 -

Politiska grupper

Ledande på slagfältet under hela 1980-talet var det tadzjikist dominerade Jamiat-i-Islami (Islamiska förbundet) som leddes av gerillakommendanten Ahmed Shah Massoud ( mördad 9/9 2001 ).

 Den shiamuslimska alliansen Hezb-i-Wahdat (Enhetspartiet) som leds av Karim Khalili, styrde under flera år på 1990-talet det centrala höglandet Hazarajat nästan som en egen stat. Lika dominerande i norr var länge den uzbekiske milisgeneralen Rashid Dostam, vars politiska organisation kallas Jumbish-i Melli-ye-Islami (Islamiska nationella rörelsen). Dostams område hade bl.a. en egen valuta och ett eget flygbolag. Massouds, Khalilis och Dostams organisationer har varit de viktigaste delarna av den motståndsrörelse mot talibanerna som i dagligt tal kallas norra alliansen. Den politiska gruppering som under kriget mot sovjet var mest gynnad av USA och Pakistan var Hezb-i-Islami som leds av Gulbuddin Hekmatyar. Idag tros Hezb-i-Islami samverka med rester av talibanerna och al-Qaida i angrepp på utländska trupper och regeringsförband.1

Naturtillgångar

I Afghanistan så finns det avsevärda naturtillgångar; bland annat naturgas, olja, stenkol, järn, koppar, bly, guld, silver, asbest, barium, krom, strontium, svavel, bauxit, uran, zink, lapis lazuli smaragder och vattenkraft.

Naturgasen är den viktigaste av de hittills exploaterade naturresurserna i Afghanistan. De totala fyndigheterna har uppskattats till mellan 100-150 miljoner kubikmeter. Den viktigaste naturgasfyndigheten, Shibarghanfältet, har uppskattats till omkring 70 miljoner kubikmeter.

Koltillgångarna i Afghanistan är betydande. Fyndigheterna uppskattas till 100 miljoner ton av högsta kvalitet och ytterligare minst 400 miljoner ton av brytningsbara tillgångar.2

I en rapport som föll i gerillans händer under kriget mot sovjet så beskriver sovjetiska geologer de afghanska kopparfyndigheterna som de största i världen och under talibantiden så ingick en rad utländska intressenter preliminära överenskommelser med talibanregeringen om att börja utvinning av koppar. Men dessa överenskommelser förverkligades aldrig i någon egentlig utvinning.

Den största järnmalmsfyndigheten i Afghanistan ligger på 4 000 meters höjd i det otillgängliga Hajigak-massivet i provinsen Wardak. Malmen i Hajigak har den höga anrikningsgraden 67 procent pyrit-magnetit. De uppmätta reserverna uppgår till 111 miljoner ton, men fyndigheten kan vara så stor som två miljarder ton.3

Afghanistans största fyndighet av krom ligger i Logarprovinsen och omfattar 180 000 ton 42- procentig malm. Det är en begränsad fyndighet, men kan ändå betyda mycket för landet, då det bara finns ett fåtal kromgruvor i världen.4

Landets utbyggbara vattenkraftsreserv uppskattas uppgå till 2 500 megawatt. År 1975 hade dock endast nio procent hunnit bli utnyttjad. Tio vattenkraftverk har byggts, varav hälften vid Kabulfloden.

Jordbruk

Eftersom att större delen av landet täcks av berg och öknar så har bara tio - tolv procent av landets yta kunnat odlas upp. Trots detta har man tidigare varit självförsörjande av föda. Före krigen så var knappt hälften av jordbruksmarken konstbevattnad, drygt hälften beroende av regn. Idag finns bara omkring en tredjedel av bevattningssystemen kvar. Resultatet har blivit att minst 30 procent av den mat landet behöver måste importeras. de viktigaste grödorna är spannmål, främst vete, ris, majs och korn. En del frukt, potatis och bomull odlas också. I början av 1990-talet hade skördarna minskat till i vissa fall mindre än hälften av vad som producerades före den sovjetiska invasionen. Vete motsvarande nästan en tredjedel av den egna produktionen importerades då från Sovjet, därefter så har den egna skörden komplimenterats med livsmedelsbistånd.

Förutom att bevattningssystemen i stor utsträckning har förstörts, har jordbruket länge fortsatt att hämmas av brist på såväl utsäde och konstgödning som på redskap och dragdjur. Dessutom är stora landsbygdsområden fortfarande täckta av trampminor som gör arbetet livsfarligt och ibland omöjligt. 85 %6 av Afghanistans befolkning arbetar med jordbruk och boskapsskötsel och under den treåriga torkan 1999 till 2001 drevs ungefär 700 000 människor på flykt undan svält till städerna och flyktingläger.7

Opium

För tusentals afghanska bönder har det under de svåra förhållandena varit en oemotståndlig lockelse att odla opiumvallmo, en tålig och lättodlad växt som ger betydligt mer pengar i förhållande till arbetsinsatsen än andra grödor. Talibanerna förbjöd formellt opiumodlingen 1997 men trots detta ökade odlingarna stadigt under nästan hela deras styre. I ett försök att få erkännande från omvärlden utfärdade talibanledaren Mohammad Omar under år 2000 ett religiöst förbud mot odling av opiumvallmo. Detta ledde till att produktionen sjönk från 4500 ton under 1999 till endast 185 ton under 2001 men efter talibanernas fall så ökade produktionen snabbt och var under 2002 över 3000 ton.8 Stora insatser görs nu av biståndsorganisationer att få bönderna att odla andra grödor, men det är svårt för dessa att konkurrera ekonomiskt med opiet.

Industri

Den afghanska industrin är mycket outvecklad och gränsen mellan industri och traditionellt hantverk har varit flytande. Det finns gott om små verkstäder och smedjor där enkla redskap och verktyg för jordbruken och hemmen tillverkas. Före krigen fanns det också en del små fabriker som bearbetade ull och hudar, konserverade frukt eller tillverkade till exempel skor, plastvaror eller cyklar. Inga av dessa industrier producerade tillräckligt mycket för att täcka landets eget behov, än mindre räckte det till för någon export. De enda tillverkade varor som gav Afghanistan några exportinkomster var mattor. De flesta mindre industrier var privatägda eller kooperativa. Staten kontrollerade de större industrierna för tillverkning av bland annat textilier, cement och konstgödning. Andelen anställda inom industrin har aldrig uppgått till mer än ca. En tiondel av den

Kommunikationer

På 1950- och 1960-talen började Afghanistan öppnas mot omvärlden. Sovjetiska och amerikanska tekniker byggde vägar runt landet och Hindukushbergen betvingades med den 1,7 kilometer långa Salangtunneln på 3 300 meters höjd, som förkortade sträckan från Kabul till sovjetiska gränsen med 20 mil. År 1986 hade Afghanistan 2 200 mil landsvägar, av vilka ungefär 300 mil var asfalterade eller betongbelagda. Efter några decenniers krig är dock de flesta vägarna hårt åtgångna av bomber och stridsvagnar.

Landets geografiska förutsättningar gör transporter besvärliga och tidskrävande. Utbyggnad och underhåll av vägnätet kräver stora insatser, och de mindre vägarna är ofta avskurna. Vägen från Kabul via Khyberpasset till Peshawar i Pakistan är den, för Afghanistan, viktigaste länken med den indiska subkontinenten. Den s.k. Salangleden norrut från Kabul sammanbinder huvudstaden med landets norra delar och utgör kontakten med länderna i norr.

Det finns endast ca 25 kilometer järnväg i landet fördelat på två korta sträckor varav den ena konstruerades av Sovjet under ockupationsåren. Planer har tidigare funnits på att utöka järnvägsnätet både inom landet och med en länk till Pakistan. Internationella flygplatser finns i Kabul och Quandahar. Den senare har dock aldrig utnyttjats som sådan, utan blev under kriget mot sovjet en militärflygplats.9

Ekonomi och handel

Landets valuta är Afghani (Afa), en US-dollar var 2003 värd 50 afghanis.10 Den afghanska ekonomin är starkt beroende av jordbruket, som sysselsätter runt 80 % procent av den arbetsföra befolkningen och tidigare svarade för nästan hälften av exportinkomsterna samt mer än halva bruttonationalprodukten. Landet har alltid varit fattigt, men fram till slutet av 1970-talet försörjde sig de flesta på landsbygden ändå någorlunda på vad de själva kunde odla. I städerna blomstrade handel och hantverk och industri i mindre skala och de sociala klyftorna var relativt små. Under krigsåren på 1980-talet föll ekonomin samman. Produktionen minskade, handelsunderskottet ökade, inflationen sköt i höjden. Kommersiell import och export förvandlades till byteshandel med Sovjet och östeuropeiska länder, där dessa höll Afghanistan med framför allt mat, drivmedel och maskiner i utbyte mot de afghanska varor som gick att producera. Störst förtjänst på den handeln gjorde Sovjetunionen, som fick de afghanska varorna till långt under världsmarknadspriset. När de sovjetiska trupperna reste hem 1989 hade matproduktionen sjunkit till mindre än hälften mot före kriget och boskapsstammen minskat med kanske en tredjedel. Detta berodde både på krigsförödelsen och på att stora delar av landsbygden hade tömts på folk. Industri och hantverk visade upp motsvarande nedgång.

På 1970-talet så hade Afghanistan ett överskott i betalningsbalansen tack vare en kort epok som turistland och hemsända pengar från afghanska arbetare utomlands. Men 1990 så beräknades landet ha en utlandsskuld på drygt fem miljarder dollar, varav ca 90 procent utgjordes av sovjetiska

RONALD SJÖBERG ronalds@kth.se 073-7264409 Forskarbacken 13/203 104 05 Stockholm 2005-11-30 Sidan 9 av 13 C:\Documents and Settings\baurne\Desktop\Afghanistanfärdig.doc - 9 -

¹¹ Afghanistan - länder i fickformat sid. 28

¹² Afghanistannytt nr 2/1999 sid.16

¹³ Afghanistan - länder i fickformat sid. 30

krediter. Efter kommunistregimens fall så har utvecklingen i ekonomin varit kaotisk. Under större delen av 1990-talet har landet i själva verket haft flera regionala ekonomier som fungerat oberoende av varandra. Landets ytterområden knöts ekonomiskt allt närmare sina respektive grannländer. Olaglig verksamhet svarade under talibantiden för större delen av landets ekonomi. Afghanistan var då världens största producent av opium med omkring 3,000 ton om året, nästan helt på områden som kontrollerades av talibanerna.11 Afghanistan producerade då tre gånger så mycket opium som resten av världen tillsammans. 96 procent odlades i talibankontrollerade områden, vilket gjorde talibanerna till världens största heroinproducenter.12 Opiumodling och herointillverkning var enda försörjningsmöjligheten för uppemot en miljon afghaner och även den viktigaste inkomstkällan för den talibanska statsapparaten. Genom Afghanistan skedde också en omfattande trafik av smuggelgods mellan grannländerna, inte minst av kapitalvaror. Afghanska fabriker, verkstäder och kraftverk som inte förstördes under kriget mot sovjetunionen eller inbördeskriget har ofta monterats ned och sålts utomlands som skrot och reservdelar. De senaste åren har de ekonomiska förutsättningarna i Afghanistan däremot förbättrats efter ekonomisk hjälp från omvärlden, förbättringar inom jordbruket samt att en flerårig torka som drabbat stora delar av landet har avbrutits. Idag är Svenska Afghanistan - kommittén (SAK) en av Afghanistans största civila arbetsgivare med cirka 9 000 anställda (2002) inom utbildningsväsendet, hälsovård och jordbruk.13

Samhälle

Mer än 90 procent av den afghanska befolkningen tillhör en traditionell samhällstyp, där bonde- och nomadsamhällenas villkor och normer är avgörande. Makthavarna är där jordägare, stamledare och mullor – dessa har dock aldrig utvecklats till en samlad överklass.

Afghanistans topografi har bidragit till att isolera människor och samhällen från varandra. Under 1900-talet sån ökade utbytet mellan de olika delarna av Afghanistan, främst genom de förbättrade kommunikationerna och genom att den centrala statsmaktens ställning stärktes. Denna utveckling avbröts abrupt genom kriget som följde på statskuppen 1978.

Den etniska tillhörigheten grundas på släktskapen på faderssidan, gemensamma sedvänjor, tradition och språk. För afghanen är etnisk tillhörighet mycket betydelsefull.

Stamsamhället är särskilt levande hos landets största folkgrupp - pashtunerna. Varje stam anser sig ha en anfader, vars namn ofta utgör namnet på den specifika gruppen/stammen. Uppdelningen inom stammen följer leden av ättlingar till anfadern; om till exempel Ahmed Zai är stammens anfader blir hans namn stammens namn, medan hans söner kommer att ge namn till stammens olika huvudgrenar.

Stammens medlemmar kan samlas för att hjälpa mer avlägsna släktingar. På så sätt blir ofta stamdelarna utbredda med en hög organisationsnivå. Stammedlemmarna är gemensamt ansvariga för brott begångna av en enskild individ. Hämnd, som också i sin tur är ett gemensamt ansvar, kan teoretiskt utkrävas mot vilken medlem som helst av den syndande motpartens stam, även om skulden anses störst hos den skyldiges närmaste släktingar. Stammedlemmarna efterliknar varandra ifråga om seder, kläder, uppträdande och språk men långt ifrån alla afghaner, inte ens de som är bosatta på landsbygden, anser sig vara medlemmar av en stamgemenskap.

Folkgrupper

Befolkningen fördelar sig på omkring 10 större och mer än 30 mindre etniska grupper. Även om alla invånare i Afghanistan officiellt kallas för afghaner, är detta egentligen benämningen på medlemmar av Afghanistans största etniska grupp, pashtunerna, som omfattar 4-6 miljoner människor i Afghanistan och nästan lika många i Pakistan. Pashtunerna är i huvudsak bosatta i de västra, södra och östra delarna av Afghanistan och är uppdelade i stamförbunden durrani i väster och ghilzay i söder och öster samt i en rad mindre stammar i öster. Gemensamt för alla pashtuner är språket, pashto (eller pashtu) och de kulturella normerna, pashtunwali, som definierar regler för ett korrekt uppträdande människor emellan.

Den näst största gruppen, tadzjikerna, talar persiska (dari) och omfattar ca 2 miljoner. De återfinns utspridda över landet bl.a. omkring Herat och i nordöst. I pashtundominerade områden används ordet tadzjik också ofta som generell benämning på icke - pashtuner.

I norra delen av landet lever en rad mongoliska folk, som talar turkiska språk; de viktigaste är uzbeker (ca 800 000) och turkmener (ca 300 000), längst i nordöst finns även en mindre grupp av kirgizer. I norr finns även spridda grupper av s.k. araber (ca 70 000) som talar persiska. I de centrala delarna av Afghanistan finns hazarer (ca 600 000), ett mongoliskt folk som talar persiska och är shiiter, hazarerna ringaktas av många andra grupper. I väster finns de halvnomadiska och delvis bofasta aimak (eller aimaq) (ca 300 000). I de sydligaste och västligaste trakterna lever balucher (ca 70 000) och den lilla dravidisktalande brahui - gruppen. I Hindukush - bergen i öster finns nuristaner (ca 80 000) och pashai (ca 80 000), vilka är uppdelade i stammar och talar språk av indiskt ursprung.14 Farsiwanerna bor i västra Afghanistan, nära den iranska gränsen. Det fanns uppskattningsvis 600 000 farsiwaner i landet före kriget.15

Sjukvård

De flesta i Afghanistan får förlita sig på familjen, amuletter och traditionell läkekonst istället för mediciner och socialförsäkringssystem. Afghanistan har den högsta spädbarnsdödligheten i världen och mödradödligheten är den näst högsta i världen. Undernäring förblir ett svårt problem genom hela livet. Eftersom att bara en femtedel av befolkningen har tillgång till rent vatten plågas många av inälvsparasiter och dysenteri. TBC och malaria skördar också många offer men p.g.a. det goda klimatet så är landet relativt fritt från svårare epidemier.

Tillgången på modern sjukvård är i stort sett numera begränsad till Kabul som i början av 1990-talet hade 80 procent av landets drygt 2 200 läkare och 60 procent av de knappt 7 000 sjukhusbäddarna.16 Sjukvården var under talibantiden ett av de få områden där kvinnor fortfarande fick arbeta men

talibanernas extrema kvinnosyn försämrade kvinnors möjlighet att få vård, eftersom de inte fick undersökas av manliga läkare och de flesta sjukhus var förbjudna att ta emot kvinnliga patienter.

Skolgång

Före 1975 var den obligatoriska skolgången sexårig, därefter åttaårig. 1978 gick 37,5 procent av pojkarna och 8,4 procent av flickorna i skolpliktig ålder i skolan. det betyder att två tredjedelar av barnen stod utanför det statliga undervisningssystemet, de kan dock ha fått viss undervisning i koranskolor. Endast en tredjedel av barnen som började studera fullföljde sin skolgång. 95 procent

Språk

Pashtu, ett östiranskt språk som existerat som skriftspråk sedan 1500-talet, talas av en majoritet i landet. Det erkänns sedan 1936 som officiellt språk vid sidan av dari, den afghanska dialekten av persiska (farsi). Dari betyder "hovets språk" och är det traditionella förvaltningsspråket. Dari med dialekter talas av bl.a. tadzjiker, aimaqer och hazarer. Uzbeker, turkmener och kirgiser talar turkiska språk. Totalt talas ungefär 30 språk (inklusive dialekter) i landet. Huvudspråken, pashtu och dari, är sinsemellan mycket olika, landets olika folkgrupper måste alltså lära sig varandras språk. Dari används också av pashtuner i Kabul, främst inom förvaltning och handel. Både dari och pashtu tillhör den iranska språkgruppen.

Religion

99 procent av befolkningen är muslimer och cirka 80 procent av dem är sunniter.18 Närmare en femtedel är shiamuslimer. Det finns också mycket små grupper av hinduer och sikher.19 Det afghanska samhället är konservativt och traditionsbundet och vardagslivet har alltid genomsyrats av religionen. De flesta shiamuslimer återfinns bland hazarerna i centrala Afghanistan och i Kabul, tadzjikerna i nordost och den lilla folkgruppen gizilbash i Kabulområdet.

Från 1900-talets början och fram till monarkins slut 1973 stod statsmakten i hög grad under inflytande av de religiösa ledarna, men dessa framträdde sällan öppet som en politisk kraft. Efter kommunisternas maktövertagande1978 och deras försök att driva igenom en snabb och okänslig modernisering av landet blev islam ett kraftfullt politiskt verktyg för traditionalister och nationalister.

Statsform

Monarkin avskaffades i Afghanistan 1973 i samband med en militärkupp. Republiken befästes genom en ny författning1977. Efter kommunisternas maktövertagande 1978 styrdes landet som en folkdemokratisk republik av sovjetmodell, där alla partier utom det kommunistiska PDPA var förbjudna. Under talibanerna tillämpades sharia, islamisk lag, och hadith, profeten Muhammeds ord och föredöme, i stället för en formell författning. Under inbördeskriget från 1992 uppstod i praktiken självstyrande småstater i områden dominerade av etniska minoriteter.

En ny transitionell konstitution togs fram i slutet av 2003 enligt vilken presidenten ska väljas i demokratiska val.