Talibanerna föddes ur en katastrof...

Talibanerna föddes ur en katastrof...

...och fick näring av religiös fanatism

Publicerad: 2001-10-09 00:00

Talibanernas dagar tycks vara räknade. Men fortfarande råder mystik kring dessa män, som förkroppsligat ondskans imperium i ingången av 2000-talet.
Vilka är talibanerna egentligen – bortom myterna?

När talibanmilisen svepte genom nästan hela Afghanistan mellan 1994 och 1997 förbyttes anarki i ordning. Rövarsamhället fick ett hastigt slut. Omvärlden förundrades främst över att befolkningen kunde avväpnas så snabbt. Landet hade ju varit översvämmat med vapen. Men gåtorna kring talibanerna är inte så svårlösta som ofta påstås. Det finns tydliga och ibland skrämmande förklaringar.

En av de första journalister utifrån som kom till Kandahar i sydöst efter talibanernas intåg där på hösten 1994, besökte stadens sjukhus. Han mötte då människor med höger hand och vänster fot – eller tvärtom – avhuggna. De hade bestraffats som upprorsmän enligt Bordets sura i Koranen:

”Lönen för dem som uppreser sig mot Allah och hans Utsände och strävar efter att anställa förödelse på jorden skall vara att de dödas eller korsfästes, eller att motsatt hand och fot (höger hand och vänster fot eller tvärtom) huggs av på dem eller att de jagas ur landet.”

En annan journalist som anlände till Kandahar senare fick höra berättas hur folk hade tävlat med varandra om att bli först, när talibanerna utfärdat sitt direktiv om att vapen och ammunition skulle lämnas in. Kombinationen av krigströtthet och skräck kan nog sägas ha lagt Afghanistan för talibanernas fötter. Inledningen på talibanernas revolt går att härleda till början av 1994, när mujahedin-kommendanten mulla Mohammed Omar gick till aktion mot de sexuella övergrepp som bredde ut sig bland hans kolleger i Kandahar. En kommendant som våldtagit två flickor blev tillfångatagen av Omar och hängd i eldröret på en stridsvagn. ”Kunskapssökare” Talibanerna jagade skräck i befolkningen var de drog fram. Massakrer med automatvapen varvades med offentliga avrättningar genom halshuggning, stening eller hängning.

När Kabul intogs 1996 greps den förre presidenten Najibullah och dennes bror i en FN-byggnad. De båda männen slogs medvetslösa, kastrerades och släpades runt efter en jeep. Expresidenten sköts och brodern ströps, innan kropparna hängdes upp i ett trafikljus. När talibanernas egna soldater tappade disciplinen och gjorde sig skyldiga till plundring i Kabul 1999 stympades de. Avhuggna armar och fötter hängde sedan som avskräckande exempel i träden i huvudstadens centrum.

Talib är från början ett arabiskt ord som betyder ”sökare”. Taliban är plural för ”kunskapssökare” eller ”religionsstuderande” på pashtunernas språk pashto. (Försvenskningen ”talibaner” är alltså dubbelt plural.) Talibanernas rötter går i flera riktningar och långt tillbaka i tiden. Etniska, religösa, politiska och sociala faktorer måste vägas in. Två nyckelbegrepp – ett etniskt och ett religöst – är avgörande. Orden är pashtunwali och deobandism. Talibanerna är inte bara religiösa fanatiker. De är också hårdföra etniska nationalister. De flesta talibaner är pashtuner, ett folkslag som lever i södra och östra Afghanistan och utgör omkring hälften av landets invånare. Pashtunerna själva anser sig härstamma från profeten Muhammeds följeslagare Qais och är uppdelade i rivaliserande stammar efter dennes söner. De skulle i så fall vara ett semitiskt folk, men sanningen är nog att de är indoeuropéer precis som vi. Talibanledningen kommer framför allt från den pashtunska Durrani-stammen, som styrde Afghanistan i flera sekler fram till kung Zahir Shah avsattes 1973. De pashtunska stammarna och klanerna är härdade bergsfolk med krigartradition. De nedärvda kulturella sederna och reglerna, pashtunwali, är viktiga. Dessa regler har haft stark inverkan på talibanernas säregna tolkning av den muslimska sharialagen, vare sig det gäller dödsstraffet eller kvinnoförtrycket.

Pashtunwali betonar gästvänlighet och storsinthet men kräver samtidigt blodshämnd för mord och straffar till exempel den som är anklagad för äktenskapsbrott utan att det krävs bevis. Medan islam talar om att det är tillåtet att ta ett liv för ett liv men hedervärt att förlåta, så har det i pashtunsk stamtradition i stället blivit hedervärt att ta liv för liv.

Blint etniskt hat
Fiendskapen mellan klaner, stammar och folk har också styrt mycket av det talibanska våldet. De barbariska avrättningarna, de grymma förevisningarna av döda kroppar och avhuggna lemmar, liksom massakrerna och våldtäkterna kan ibland förklaras med ett blint etniskt hat som vi också sett i Rwanda eller Bosnien. De nationalistiska och etniska inslagen, stamtänkandet, i talibanernas ideologi, har gjort att de inte kunnat tänka sig att dela makten med de icke-pashtunska folken i centrala och norra Afghanistan. Dessa har också förblivit talibanernas fiender. Talibanernas religiösa rötter går över 130 år bakåt i tiden till byn Deoband utanför New Delhi i Indien. Efter det misslyckade muslimledda Sepoyupproret mot britterna 1857 växte det fram en rad muslimska reformrörelser i Indien. Det skedde i reaktion mot det brittiska styret och mot den västliga kulturen. I försöken att återupprätta krossat muslimskt självförtroende ville man ta upp konkurrensen med sekulär skolning från väst. En sådan rörelse föddes i Deoband. Deobandismen var ortodox och panislamisk, men den värnade intellektuell kunskap och ville relatera islam till det dåtida samhällets verklighet. Det var något annat än vad som kännetecknar dagens talibaner.

Under första halvan av 1900-talet reste en ström av afghanska lärare till Deoband i Indien, men deobandismen blev aldrig stark i Afghanistan. Efter Indiens delning 1947 växte den i stället kraftigt i Pakistan.

Träning i koranskolor

Där radikaliserades deobandismen genom Abdul A'la Maududis mycket auktoritära förkunnelse. Han hävdade islams fullkomlighet. Ingen kritik fick förekomma och alla andra lagar måste underordnas islam. Ur denna form av deobandism växte det fram en missionsrörelse som så småningom ombildades till ett politiska parti, Jamiat-e-Ulema Islam (JUI). Det är samma parti som just i dessa dagar leder antiamerikanska demonstrationer i Pakistan. JUI fick tidigt fäste bland de pashtuner som bor i nordvästra Pakistan. Och dit flydde många afghanska pashtuner under 1980-talets sovjetiska krig i Afghanistan som beräknas ha tagit en miljon liv. Flyktingarna hamnade i läger, där de fick religiös och militär träning i koranskolor drivna av JUI och finansierade från Saudiarabien. Undervisningen hade drag av wahhabism, som stod långt från både traditionell afghansk sufism och traditionell deobandism, även om samtliga dessa riktningar ryms inom sunnitiska islam. Dessutom bidrog landsbygdens och flyktinglägrens trångsynthet till att avlägsna koranskolorna allt längre från deobandismens ursprungliga reformtankar.

En extrem och unik islamtolkning växte därför fram i JUI:s koranskolor. I den miljön startade diskussioner om hur hemlandet skulle räddas ur det kaos som följt på den sovjetiska arméns uttåg 1989. När mujahedin 1991 hade erövrat Khost-provinsen, invid pakistanska gränsen söder om Kabul, höll flera tusen koranstuderande från flyktinglägren i Pakistan möte i sin hemprovins. En väckelserörelse var på gång. Det var en puritansk rörelse som ville rena sitt folk från omoral, korruption och västerländsk dekadans och som ville skapa fred i hemlandet. För att markera distans till politiker och krigsherrar valde dessa män så småningom att kalla sig talibaner. Den tolkning av islam som de hade anammat var en variant så extrem att den inte har sin like någonstans i den muslimska världen. Ändå skulle det bli en demokratiskt vald regering som placerade talibanerna på världsscenen: Efter parlamentsvalet i Pakistan 1993 bildade Pakistanska folkpartiet regering med stöd av det lilla islamiska JUI. Premiärminister Benazir Bhutto och inrikesminister Naseerullah Babar var då i behov av en ny lösning på sin misslyckade Afghanistan-politik. Pakistans mäktiga underrättelsetjänst ISI hade länge förmedlat vapen och pengar från den amerikanska underrättelsetjänsten CIA till mujahedin-rörelsen, som drivit ut den sovjetiska militären ur Afghanistan 1989.

När ockupanterna var borta och det kalla kriget upphörde lämnade USA afghanerna åt sitt öde i ett förött land. En miljon människor hade dött i tio års strider, flera miljoner var på flykt, svält och sjukdomar härjade. Mujahedin hade fått hjälp att segra men kunde inte hålla landet samman på egen hand. Lokala krigsherrar, klanledare, mullor och rövarband höll på att slita Afghanistan i stycken. Fyllde ett maktvakuum Pakistan hade inte råd med denna anarki i grannskapet. Man ville öppna handelsvägarna och skapa en transportväg för olja och gas från norra Centralasien till den pakistanska kusten.

Lösningen kom från JUI-ledaren Maulana Fazlur Rehman, samme man som nu i söndags hölls i tillfällig husarrest av de pakistanska myndigheterna. 1994 valdes Rehman till ordförande i nationalförsamlingens utrikesutskott. Från denna maktposition presenterade han både i Pakistan och i Saudiarabien talibanerna som svaret på Afghanistans problem. Den pakistanske inrikesministern Naseerullah Babar blev övertygad. Det blev även den saudiska regimen. Och även den mäktiga pakistanska underrättelsetjänsten ISI föll efter en tids motstånd för talibanerna.

Pakistans regering började hjälpa talibanerna att rusta upp infrastruktur där de drog fram. ISI såg till att de fick vapen och militär träning och Saudiarabien blev en viktig finansiär. ISI använde också stora summor till att muta lokala kommendanter för att de skulle ge sig av innan någon strid inletts. Det var en av förklaringarna till talibanernas snabba framgångar. En annan var att i det splittrade militära landskapet kunde de ta itu med en krigsherre åt gången. Talibanerna fyllde ett maktvakuum och blev därför ett utvalt redskap för den pakistanska politiken. Visst var de själva ute efter att rädda Afghanistan ur kaos. De ville rensa upp i korruption och laglöshet, de ville införa sharialagstiftning, skapa fred och avväpna befolkningen. Men de visade från början inget intresse för att ta makten i landet. Det var den pakistanska underrättelsetjänsten som öppnade vägen till Kabul för dem.

Viktigaste ”skattebetalaren”

Det har sagts att talibanerna kom marscherande ut ur medeltiden. Men på samma gång var de globaliseringens barn. De uppvisade rå okunnighet, primitivt stamtänkande, religiös besatthet och bestialisk grymhet. Men de bars upp genom globala nätverk av heliga krigare, vapensmugglare och narkotikahandlare. Det är inte den fanatiska tron utan miljardtals av dollar som hållit talibanregimen vid liv fram till hösten 2001. En mycket stor del har kommit från nattsvarta affärer.

En av talibanernas allra första militära insatser var att slå ut banditgängen mellan Quetta i Pakistan och Kandahar. Därmed öppnades en viktig väg för den mäktiga transportmaffian som sedan blev en av talibanernas viktigaste ”skattebetalare”. Den regionala maffian bestämde ibland dagordningen för kriget genom att be talibanerna rensa nya leder som sedan genererade stora pengar till deras ekonomi. Men ännu mer pengar fick talibanerna in på opiumodlingen och heroinexporten. Det beräknas att den verksamheten omsatte tre miljarder dollar 1998, det vill säga dryga 30 miljarder kronor enligt nuvarande valutakurs. Det afghanska heroinet har nått ända till oss via smuggelrutterna över norra Centralasien, Ryssland, Baltikum och Polen. I talibanernas ögon är narkotikabruk en styggelse för muslimer. Men att förse de otrogna med knark möter för dem inga hinder. Bristen på vältränade soldater har avhjälpts genom att talibanerna öppnat landet för militanta muslimska krigare och terrorister av många nationaliteter. Usama bin Ladin och hans brigad är visserligen den viktigaste gruppen men ändå en i raden.

Ointresserade av bildning

Talibanerna har välkomnat folk som är misstänkta för terrordåd i Iran, Kina, Pakistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Samtliga dessa länder, utom Pakistan, stöder talibanernas fiender i Norra alliansen. Det sovjetiska kriget dödade en miljon människor och sände flera miljoner på flykt. Kriget slet av de naturliga rötterna för de människor som sedan blev talibaner, och berövade dem deras verkliga historia. De blev avskurna från sin hembygd med dess kultur. En mycket viktig faktor för talibanernas utveckling är att så många av deras unga soldater var föräldralösa. De levde utan sin familj. Flera av de mest brutala arméerna vår tid känner har till stor del bestått av föräldralösa barn och ungdomar, till exempel i Kambodja och Sierra Leone. Flyktingarna som gick i koranskolor växte upp utan kvinnor, vilket fick betydelse för deras omänskliga behandling av flickor och kvinnor. Familjen och släkten ersattes av lägerliv med hård militärdrill och snäv sekteristisk skolning in i en ny historia. Talibanerna föddes helt enkelt ur en katastrof. Dessa pojksoldater sköljdes ”upp som vrakspillror av krigets hav på historiens strand”, skriver den pakistanske journalisten Ahmed Rashid. Trots sitt namn, ”kunskapssökare”, framstår därför talibanerna närmast som ointresserade av verklig bildning. De fick sin världsbild av lärare som saknade formell utbildning i sekulära ämnen, som till exempel historia eller naturvetenskap. En del av mullorna beskrivs av Ahmed Rashid som nätt och jämt läskunniga.

Det var en tragisk historisk paradox, eftersom deobandismen från början ville ge bildning som kunde ta upp konkurrensen med den sekulära skolningen från väst.

Starkare alternativ

Stödet för talibanerna har minskat med åren, även bland pashtuner. Den monumentala arbetslösheten, svälten, kvinnoförtrycket, kulturmörkret har tillsammans skapat ett växande men tyst motstånd.

Inga materiella förbättringar har skett sedan talibanerna tog över, ekonomin för vanliga afghaner har bara försämrats. Talibanledarna hänvisar till att Allah tar hand om dem som har det svårt. Departementet för sedlighetens bevarande och förhindrandet av synd har gjort sitt till för att väcka den tysta vreden.

Det rapporterades för någon vecka sedan att den religiösa polisen – som upprätthållit dekreten om klädedräkt, skägglängd och mycket annat – försvunnit från Kabuls gator i rädsla för de repressalier de kan vänta från de förtryckta när talibanernas makt vacklar. Lika många afghaner som av nödtvång anslöt sig till den segrande kraften i mitten av 1990-talet, minst lika många lär i dag vara beredda att överge talibanerna om bara ett starkare alternativ blir synligt.

Frågan är dock om ett sådant alternativ över huvud taget går att skapa i Afghanistan efter ett kvartssekel av krig. Allt fler talar om sin längtan efter loya dirga, ett råd med klanledare, som inte styrs av vare sig ISI, CIA eller FSB (efterföljaren till KGB). Men även om utvecklingen talar för de traditionella klanledarna, och även om exkung Zahir Shah skulle kunna återvända från sin exil att leda ett klanråd, så kommer det att krävas utomstående krafter under lång tid om Afghanistan ska få någon framtid efter talibanernas mörka välde.

Erfarenheterna av samarbete mellan fredsbevarare och civilexperter positiva

För närvarande har Finland fredsbevarare i fyra nordliga provinser,  de ingår i det av Sverige ledda provinsiella återuppbyggnadsteamet i Mazar-i-Sharif. De finländska fredsbevararna förflyttades under år 2007 från Maimana och Kabul.

Inom ramarna för småprojekt har man byggt och reparerat polisstyrkans och civilförvaltningens utrymmen i Maimana, samt skaffat nödvändig utrustning och erbjudit utbildning. I den nya återuppbyggnadstruppen i Mazar-i-Sharif går verksamheten ut på traditionellt fredsbevarande men också på småskalig projektverksamhet som gagnar landsbygdsbyar, samt på reparation och utvidgning av fängelset Sheberghan, vilket har rönt positiv uppmärksamhet.

Finlands erfarenheter av samarbetet mellan civilexperterna och fredsbevararna liksom av småprojekten har varit positiva. Finland har upprepade gånger fått beröm för sin verksamhet och ISAF-staben i Kabul avtackade i september år 2006 PRT-truppen i Maimana för det mest lyckade samarbetet mellan civila och militärer. De finska fredsbevararna anses vara den avdelning som bäst känner till de lokala förhållandena, och de finska fredsbevararnas övervakningsgruppers bileskortverksamhet har präglas av finkänslighet, omtanke och intelligens, meddelar personer som har följt med verksamheten på nära håll.