Sovjets uttåg ur Afghanistan Salah Jaber

Sovjets uttåg ur Afghanistan

Salah Jaber

15 maj inledde de sovjetiska trupperna sitt återtåg från Afghanistan. Före 15 augusti ska hälften av de 100.300 soldater som enligt den sovjetiska generalstaben finns i landet ha dragit sig tillbaka. Evakueringen ska vara klar inom nio månader dvs. före 15 februari 1989.

Sådana är villkoren i den överenskommelse som skrevs under i Genève 14 april av Afghanistans, Pakistans, Sovjetunionens och USA:s regeringar. Under FN:s överinseende hade indirekta förhandlingar mellan representanter från Kabul och Islamabad inletts 1982. Under lång tid koncentrerades de på frågan om tidtabellen för det sovjetiska trupptillbakadragandet. Det första Sovjet/afghanska förslaget gick ut på att sprida ut tillbakadragandet under fyra år. Pakistan/USA å sin sida krävde en tidsgräns på tre månader.

Men efter 1986 krympte klyftan mellan dessa positioner snabbt. 8 februari tillkännager så Michail Gorbatjov plötsligt att Sovjet och republiken Afghanistan hade kommit överens om att krympa tidsschemat till tio månader med början 15 maj och att man förväntade sig att avtalet skulle skrivas under i Genève 15 mars.

Underskriften av överenskommelsen skedde en månad för sent pga. skiljaktigheter mellan de inblandade parterna. Det var inte det slutliga krympandet av Gorbatjovs föreslagna tidtabell med en månad som var stötestenen denna gång utan nya krav från Washington och Islamabad som lade hinder i vägen.

Pakistan förde som nytt villkor för att skriva under avtalet fram att man först skulle komma överens om att ersätta den nuvarande regeringen i Kabul med en provisorisk regering. Efter påtryckningar från kongressen ändrade Reaganadministrationen innebörden i att de två stormakterna skulle sluta med sin inblandning. I utbyte mot att avbryta USA:s militära hjälp till de afghanska rebellerna nöjde sig Washington nu inte bara med att Moskva drog tillbaka sina trupper utan de krävde också att Sovjet skulle avbryta sin militära hjälp till regeringen i Kabul. I sitt uttalande 8 februari hade Gorbatjov redan givit ett kategoriskt svar på Pakistans krav:

Detta är ett rent internt afghanskt problem. Bara afghanerna kan lösa det... När man föreslår att Sovjetunionen måste delta i förhandlingar om detta än mer med en tredje part svarar vi klart: Bespara oss detta det är varken vårt eller ert problem.

Ställda inför Washington nya ståndpunkt hotade Moskva efter 17 mars att på egen hand sluta ett avtal om trupptillbakadragande med Kabulregeringen. Det var ett nödtorftigt beslöjat hot till Pakistan i så måtto som Genève-avtalet också innefattade en överenskommelse att Kabul och Moskva skulle upphöra med sitt stöd till subversiv verksamhet på dess territorium.

USA och Sovjet kommer överens om likvärdig hjälp

Slutligen slöts en underförstådd överenskommelse mellan USA och Sovjetunionen om "faktisk symmetrisk" hjälp från de två stormakterna till sina respektive skyddslingar. Med andra ord lovade Washington att ställa hjälpen till Mujahedeen i proportion till Moskvas hjälp till Kabul. Pakistan skulle fortsätta att fungera som bro för den utländska hjälpen till det afghanska upproret men rebellerna skulle flytta över sin militära utrustning och träningen av sina trupper till afghanskt territorium. Till sist kunde man skriva under Genève-avtalet även om det i det tysta hade tömts på en stor del av sitt innehåll.

Moskvas beslutsamhet att inleda trupptillbakadragandet bekräftar den bedömning vi gjorde för drygt ett år sedan, nämligen att Gorbatjov var "verkligt angelägen att komma loss" ur det afghanska träsket, och att om USA:s hållning stod i vägen för ett avtal därför "inte är uteslutet att Moskva kommer att försöka att driva sin linje att lämna Afghanistan helt ut även utan en överenskommelse."(1)

Vid denna tidpunkt var denna bedömning långtifrån allmänt accepterad. Många kommentatorer såg Gorbatjovs inställning som ingenting annat än en "politisk manöver" och betonade starkt det militära värde som de trodde att det "afghanska laboratoriet" innebar för sovjetarmén.(2)

För de som tror på den "ryska expansionismen" måste Gorbatjovs beslut verka helt förvånande. Och å andra sidan kan som en CIA-expert nyligen påpekade "bara de som 1977 argumenterade att Sovjetunionen egentligen inte ville bege sig dit och att ett sådant handlande inte var typiskt för hur ryssarna uppträder,... nu säga att de inte är djupt imponerade av innebörden i deras åtgärd."(3)

Tillbakadragandet är inte resultatet av ett militärt nederlag

De besvärade företrädarna för teorin om sovjetisk expansionism försöker nu rädda ansiktet genom att påstå att Kremls beslut var resultatet av ett militärt nederlag. Men om det var ett "nederlag" så har nederlaget varit uppenbart sedan länge. Som vi påpekade för ett år sedan har i flera år "bokslutet över det sovjetiska truppingripandet varit en skrämmande bankrutt".

Men faktum är att Gorbatjovs strategi i Afghanistan sedan 1985 otvivelaktigt har burit frukt, även om den långtifrån har ändrat styrkeförhållandena på något avgörande sätt. Kan dessutom någon på allvar tro att Sovjet inte hade resurser att skicka fler än 100.000 soldater för att kontrollera ett område på mer än 650.000 kvadratkilometer vid sin gräns, när Israel 1982 skickade lika många soldater för att ockupera 6.000 kvadratkilometer libanesiskt territorium, och när 1973 fem gånger så många amerikanska soldater grupperades på 170.000 kvadratkilometer sydvietnamesiskt territorium? Och den sovjetiska interventionen i Afghanistan orsakade aldrig ett inhemskt och internationellt motstånd av en omfattning och intensitet som var jämförbart med vad USA och Israel mötte i de nämnda fallen.

I själva verket är det Sovjetunionens ekonomiska sårbarhet, och inte dess militära svaghet, som förklarar Michail Gorbatjovs inriktning. För USA var Vietnam en viktig del av dess politik att dominera världsmarknaden. Samtidigt var det en skänk från ovan för dess "militär-industriella komplex". Men för sovjetbyråkratin som skrämdes av den islamska fundamentalismens utbredning vid dess gräns efter Khomeinis seger i februari 1979, var det i huvudsak "defensiva" och politiska intressen som stod på spel i Afghanistan.

Målet var inte att "mongolisera" Afghanistan eller genomföra någon "strukturell assimilering", utan syftet var att förhindra uppkomsten av en fundamentalistisk regim i Kabul vilket 1979 ansågs oundvikligt. De begränsade sovjetiska truppinsatserna i Afghanistan dikterades även i fortsättningen av detta mål. Trots dessa begränsningar var den sovjetiska interventionen kostsam för Moskva. De ökade militärutgifterna blev ytterligare en börda för den redan vacklande och inte konkurrenskraftiga ekonomin, där militärindustrin inte representerar några speciella privata intressen.

Dessutom verkade en lösning av konflikten i Afghanistan vara en av de viktigaste förutsättningarna för avspänning med USA, ett mål som Gorbatjov fört fram för att förbättra de yttre förutsättningarna för sin perestrojka. En sekundär men ändå viktig orsak var att ingripandet i Afghanistan långt från att stoppa utbredningen av islam till de centralasiatiska republikerna i Sovjetunionen, istället hade givit den ytterligare impulser.

Att det sovjetiska beslutet att lämna Afghanistan är en oskiljbar del av Gorbatjovs utrikespolitik visar sig i det sätt på vilket det har presenterats av ledarna i Kreml, liksom deras skyddslingar i Afghanistan. Sedan den "nationella försonings"-politiken inleddes i Afghanistan 1986, har "Dr. Najibullah", republikens nye president, inte missat ett tillfälle vare sig det varit i Ho Chi Minhs stad, Havanna eller den av Moskva stödda internationella pressen, att påpeka att denna politik har "väckt intressen bland många folk utomlands, särskilt i Kampuchea och de fem centralamerikanska länderna. Tanken på försoning har i sig en universell mänsklig natur."(4)

"Kallbrand på mänsklighetens kropp"

I januari sade Gorbatjovs utrikesminister Sjevardnadze till Afghanistans nyhetsbyrå, att denna politik "återspeglade mäktiga världsomspännande trender", och hade "en välgörande effekt på det internationella klimatet". Han fortsatte med att helt klart säga: "Efter att ha testats i Afghanistan, anammas den allt oftare som modell för att lösa konflikter i andra regioner."(5) I sitt uttalande 8 februari var Gorbatjov än mer rättfram och tillgrep flitigt de kirurgiska liknelser han verkar gilla:

Om kapprustningen... är mänsklighetens vansinniga marsch mot avgrunden, så är regionala konflikter blodiga sår som kan ge upphov till kallbrand på mänsklighetens kropp. Jorden är bokstavligen sårig av dessa farliga infektionshärdar, som inte bara innebär lidande för de direkt inblandade folken, utan också för alla andra vare sig det gäller Afghanistan, Mellanöstern, kriget Iran-Irak, Sydafrika, Kampuchea eller Centralamerika... Om man når en politisk lösning i Afghanistan skulle det betyda ett genombrott i raden av regionala konflikter... och skulle göra det möjligt att ställa frågan: Vilken konflikt skall bli den nästa att lösas? Ty det skulle med nödvändighet leda till det.

Så talar en blivande fredspristagare - till och med påven skulle kunna skriva under på det. På den "fredliga samexistensens" område har framlidne Chrusjtjov blivit överglänst.

Den världsomspännande politik av "nationell försoning" och tillbakadragande av främmande trupper som Gorbatjov förespråkar, har redan lett till praktiska konsekvenser i de regioner som nämndes. Vad man å andra sidan ofta glömmer, är att den hämtat sin inspiration direkt från en föga ärofull föregångare, nämligen USA:s uttåg ur Vietnam, och att den går tillbaka till utrikespolitiken under Brezjnevperiodens första årtionde före USA:s nederlag i Indokina. Det "interventionistiska" årtionde som följde från Sovjets sida, har fått folk att glömma det som var. Ur denna synvinkel är Gorbatjovs utrikespolitik betydligt mindre originell än vad man vid första påseende kan tro, om än betydligt mer spektakulär.

Huvuddragen i Gorbatjovs Afghanistanpolitik verkar i varje aspekt ha utformats med USA:s föregångare i Vietnam som förebild. Afghaniseringen av Sovjets krig liknar vietnamiseringen av USA:s krig, och i båda fallen skedde det mot bakgrund av ett tillbakadragande av de utländska trupperna. Den "nationella försoning" som Gorbatjov och Najibullah basunerar ut är ett eko av det "Nationella Råd för Försoning och Nationellt samförstånd" som stadgades i det amerikansk-vietnamesiska avtal som slöts i Paris 1973.

Uppseendeväckande åtgärder för "nationell försoning"

Det finns till och med likheter i avtalstexten, i synnerhet det märkliga att inte nämna en av parterna i konflikten - den Provisoriska revolutionära regeringen 1973 och den Islamska Alliansen 1988. "Det avtal som fick slut på kriget i Vietnam" skriver Henry Kissinger i sina memoarer om åren i Vita Huset, "är så vitt jag vet det enda dokument i diplomatins historia som inte nämner alla inblandade parter." Det är inte längre det enda.

Men en viktig skillnad mellan de två fallen är de inhemska krafternas inställning. I detta avseende är farorna motsatta. USA:s strategi för att lämna Vietnam hindrades av Thieus motsträviga inställning i Saigon, som beskrivs utförligt av Kissinger i hans memoarer,(6) medan deras fiender visade stor taktisk flexibilitet. I Afghanistan å andra sidan är det Mujahedeen som är oförsonliga, medan Najibullah följer Gorbatjovs strategi minutiöst, även om man ibland behöver lirka lite med honom.

Sedan Najibullah med Kremls välsignelse kom till makten i Kabul i maj 1986 har han förespråkat "nationell försoning". I linje med denna politik har uppseendeväckande åtgärder vidtagits. De viktigaste av dessa före mars 1987 har beskrivits i en tidigare artikel.(7) De fortsatta åtgärderna har gått i samma riktning. Under de följande månaderna har regimen antagit en lag om investeringar i den privata sektorn. De skattebefrielser och andra lättnader den omfattar gör Afghanistan till ett av de bästa länderna för privata företag, om det inte vore för den osäkerhet som hänger över dess politiska framtid!

En ny jordbrukslag höjde gränsen för jordinnehav från 6 till 20 hektar på de mest bördiga jordarna. Samtidigt bekräftade Najibullah att "storleken på de markområden som ägs av personer som har spelat en viktig roll i förverkligandet av den nationella försoningspolitiken" - dvs. de samarbetsvilliga storgodsägarna - "inte skall begränsas"!(8) Den nya konstitutionen - som ger islam och de traditionella sedvänjorna en mycket större juridisk och lagstiftande roll än den föregående - återupprättade och legitimerade till och med de islamska arvslagarna.

Denna nya konstitution antogs i slutet av november 1987 vid ett speciellt möte med Loya Jirgah, regimens egen version av den traditionella församling för betydande personer, som ingick bland den afghanska monarkins institutioner. Den officiella benämningen på staten ändrades i måttfull riktning när man tog bort ordet "demokratisk". Till och med statens emblem och flagga har islamiserats! Mer än ett tusen mullor och ulemas (teologer) har valts till olika poster i regimens institutioner.

Verkliga och symboliska åtgärder för politisk demokrati

En del verkliga demokratiseringsåtgärder har vidtagits och andra är av mer symbolisk än reell art. I synnerhet har flera tusen politiska fångar befriats. Regimens längtan efter politiska öppningar är inga falska förespeglingar. Najibullah sammanfattade detta i formuleringen "alla som inte är mot oss är med oss". Alla som var villiga att samarbeta med regeringen erbjöds del i den juridiska makten.

PDPA (People's Democratic Party of Afghanistan - Afghanistans kommunistparti) har inte längre monopol på de ledande posterna. Enligt Najibullah är de enda civila poster som skall innehas av partiet presidentämbetet och försvars-, inrikes- och finansministerposterna - i ett nötskal nyckelposterna. Flera ministerier har faktiskt överlämnats till icke PDPA-medlemmar - personer som innehade poster i de regimer som föregick partiets maktövertagande i april 1978.

Den mest spektakulära åtgärden var utnämnandet av Hassan Sharq till premiärminister i maj. Han var prins Dauds stabschef när denne var premiärminister under kung Zaher Shah mellan 1953 och 1963. Senare blev han ställföreträdande premiärminister under samme prins Daud, när denne 1973 grep makten och kastade ut sin kusin kungen och utropade en republik innan han själv i sin tur störtades fem år senare av PDPA. Mellan 1980 och 1986 åtnjöt Sharq den förgyllda landsflykt som arbetet som ambassadör ofta utgör. Han återkallades till landet inom ramen för den nya "nationella försonings"-politiken.

Kommer regimen att överleva det sovjetiska återtåget?

Najibullah följde de råd som Moskva gärna gav, och efter december 1986 intensifierade han sina vädjanden till alla regeringsfientliga strömningar i synnerhet de monarkistiska delarna av den Islamska Alliansen i Peshawar och erbjöd sig dela makten med dem inom ramen för en koalition. Än så länge har dessa vädjanden klingat för döva öron. Ingen viktigare person eller strömning inom oppositionen, i synnerhet den väpnade oppositionen, har tagit emot regimens utsträckta hand. Utan tvekan har några varit frestade att göra det och de är det fortfarande. Varför gör de det då inte?

För det första har vi osäkerheten om regimens förmåga att överleva ett sovjetiskt trupptillbakadragande. Om regimen rasar samman kommer alla som har antagit Kabuls erbjudande att drabbas av samma öde. Det andra skälet har att göra med oppositionens sammansättning, dess brokighet. Medan det mycket homogena, nästan monolitiska vietnamesiska motståndet kunde kosta på sig att manövrera politiskt, är i själva verket den afghanska Islamska Alliansen ett gytter av rivaliserande organisationer som endast hålls samman av sin kamp mot en gemensam fiende.(9)

De viktigaste delarna i den Islamska Alliansen, de fundamentalistiska organisationerna, har i och med sin fanatiska ideologi ingen särskild förkärlek för taktisk flexibilitet. Atmosfären i Peshawar präglas därför av att de olika grupperna hela tiden försöker överträffa varandra, av en mycket spänd stämning mellan Islamska Alliansens olika delar av ständiga hot om splittring.

Den brokiga oppositionen mot PDPA:s regim, är en viktig faktor i Gorbatjovs strategi i Afghanistan. Moskva och Kabul är i själva verket beroende av splittringen bland sina afghanska motståndare för att backa upp sin "nationella försonings"- politik. De vet att organisationerna i Peshawar inte är särskilt populära utöver att fungera som kanaler för de hundratals miljonerna dollar i hjälp av alla de slag, som de får från USA och de reaktionära muslimska regimerna.

Organisationer är inte ens särskilt väl sedda bland de 3 miljonerna afghanska flyktingar i Pakistan som de med alla medel försöker hindra att åka hem, vilket regimen i Kabul inbjudit dem att göra. Efter undertecknandet av Genève-avtalet är det troligt att fler kommer att lyssna på denna inbjudan.(10)

De i Peshawar förskansade ledarnas impopularitet, bekräftas av källor som inte kan misstänkas för att vara vänligt inställda till Kabul. Exempelvis har en västdiplomat i Islamabad, enligt Newsweek 9 maj sagt: "Ledarna är inte populära bland flyktingarna. Det klagas i lägren över att ledarna blir rika och för kriget i bekvämlighet i Peshawar, långt från fronten och skjulen i flyktinglägren."

Nyligen genomfördes en omröstning bland de afghanska flyktingarna i Pakistan, och resultatet återgavs i den internationella pressen. Den amerikanske forskaren och Afghanistan-experten, Selig Harrison, hänvisade till resultaten i en artikel i aprilnumret av Le Monde Diplomatique:

Samtliga exilledare har misskrediterats av envetna rykten om narkotikasmuggling och försäljning av amerikanskt hjälpmateriel på svartabörsen. Av 2.287 tillfrågade flyktingar i 106 av de 249 lägren ville 71,65% att den f.d. kungen - som symboliserar en period av relativ stabilitet och goda relationer till Sovjetunionen - skulle leda en framtida regering. Knappt 1% ville att denna roll skulle spelas av en motståndsledare.

Sprickor i Islamska Alliansen

Denna omröstning bekräftade vad en av de mest framstående intellektuella inom den afghanska oppositionen, professor S B Majruh, sade några månader innan han mördades i Peshawar:

Ryssarna vet att den politiska svagheten hos ledarna i Peshawar gör att de aldrig kommer att bli något verkligt hinder, så den enda faran utgörs av kungen. Deras syfte var att undanröja denna möjlighet genom att presentera det som en lösning som kom från Sovjet. De hoppades att denna manöver också skulle leda till ökad splittring inom alliansen.(11)

Oavsett Sovjets syften har det faktiskt blivit resultatet. De hjärtliga relationerna inom den Islamska Alliansen åskådliggjordes nyligen av en händelse som rapporterades av västjournalister stationerade i Peshawar.(12) När Hekmatyar, som är ledare för den mäktigaste och mest fanatiska av de fyra fundamentalistiska organisationerna i alliansen, vid ett Mujahedeenmöte anklagades av ledaren för en av de tre traditionalistiska (monarkistiska) delarna av alliansen för att ha beordrat mordet på professor Majruh, drog han fram sin pistol och sköt nästan ner sin anklagare.

Oenigheten bland organisationerna i Peshawar har ökat sedan Genève-avtalet skrevs under. Oenighet om vilken hållning man skall ha till avtalet(13), oenighet om vad man skall göra åt de sovjetiska trupperna när de drar sig tillbaka osv. Men den viktigaste meningsskiljaktigheten mellan de sju grupperna i Peshawar - den som alla de andra kretsar kring - är vad man skall ha för inställning till den ex-kungen Zaher Shah, som befinner sig i landsflykt i Rom.

Vad vore mer naturligt med tanke på att de tre viktigaste organisationerna i alliansen, samtliga fundamentalistiska, grundades under monarkin och i opposition till Zaher Shah som anklagades för att vara marionett åt Moskva och en anti-islamsk modernist? Denna grundläggande meningsmotsättning återspeglas också i de olika förslagen till hur man skall välja alliansens politiska företrädare.

Exempelvis föreslog Hekmatyar, som har övertaget i Peshawar därför att han får mest utländsk hjälp och har den bäst organiserade organisationen, allmänna val bland flyktingarna i Pakistan (givetvis baraför män). Ledaren för en annan fundamentalistisk grupp som brutit sig ur Hekmatyars organisation gillade inte detta förslag, enligt en artikel av B. Delpuech i en publikation som tillägnades stöd åt "Mujahedeen".(14)

Eftersom Yunos Khales uttryckte uppfattningen att demokratiska val är mot islams principer utbröt en teologisk bibeltolkande diskussion om vad Koranen föreskriver. Man sammankallade till och med församlingar av mullor i Peshawar för att komma fram till en lösning som alla kunde acceptera.

Rojalisterna å sin sida är för tanken på en Loya Jirgah, en församling av betydande personer, stamöverhuvuden och höga kyrkliga ämbetsmän, som har sitt ursprung i den gamla regimens traditioner. Enligt Delpuech föreslog Mujaddedeen till en början "att man skulle bilda ett valkollegium dit var och en av organisationerna i alliansen skulle utse femton representanter (10 teologer och 5 "lekmän") efter modell från det invalssystem som användes under islams andra och tredje kalifer.

Slutligen beslutade de sju organisationerna i Peshawar att för tillfället helt enkelt själva utnämna medlemmarna i sin regering. Hittills har de bara lyckats komma överens om "presidenten" i denna regering, en viss Ahmed Shah vars främsta dygd troligen är att han är tillräckligt menlös för att accepteras av de sju organisationerna. Detta val orsakade en syrlig kommentar från en av de rojalistiska ledarna i alliansen: "De som inte har valts av alla afghaner kommer inte att stödas av det afghanska folket."(15)

Så Gorbatjovs beslut 1986 att göra offentliga trevare till den landsflyktige ex-kungen i Rom var en fullträff, och hans linje upprepades av Najibullah. Bådas underrättelsetjänster hade informerat dem om att Zaher Shah (precis som Sihanouk i Kampuchea) var den mest populäre personen i Afghanistan, i synnerhet bland Pushtoon-stammarna som utgör den stora majoriteten av flyktingarna i Pakistan. Är detta bara en samvetslös manöver från Moskvas och Kabuls sida? Inget kunde vara mindre säkert, särskilt som Moskva har allt att vinna och inget att förlora på ett samarbete med ex-kungen. I april 1987 skrev vi:

Det minsta Moskva kan acceptera vad gäller relationerna till Afghanistan är en modell av finsk typ. Inom dessa väldefinierade gränser är Kreml berett att överväga varje sorts samhällspolitisk kompromiss, till och med att förre kungen Zaher Shah skulle kunna återvända från sin landsflykt i Rom om han går med på dessa spelregler.

Men detta sista villkor innebär att Moskva för tillfället bara erbjuder monarken en hederspost, kanske så långt som presidentämbetet berövat sin nuvarande makt, inom ramen för en regim där PDPA kommer att fortsätta att inneha den verkliga makten. I så måtto som det idag hänger ett stort frågetecken över denna regim har Zaher Shah inget att vinna på att anta erbjudandet. Han föredrar att bida sin tid och lita till att regimen i Kabul vittrar sönder så mycket att Sovjet tvingas vända sig till honom som "räddare", och därmed sätter honom i en stark ställning visavi dem. Han har definitivt inte givit upp hoppet om att återupprätta sin tron.

Så allt kommer att bero på vad som händer med regimen i Kabul under de närmaste månaderna. Kommer den att falla eller ej? - det är frågan alla ställer idag. Många västjournalister tror att de kategoriskt kan förkunna att Kabul oundvikligen, förr eller senare, kommer att röna samma öde som Saigon. Oppositionen har givetvis denna uppfattning. Najibullah å andra sidan replikerar att hans belackare försöker sälja skinnet innan björnen är skjuten.

Halvfeodal uppsplittring

En sak är säker: en stor del av landsbygden i Afghanistan, och troligen även vissa städer, särskilt de närmast gränsen till Pakistan, kommer att helt undgå PDPA:s kontroll. I stor utsträckning har detta redan skett. Även om dessa regioner ställs under en enda politisk myndighet, kommer denna makt att bli rent teoretisk. Landets uppdelning i stammar kommer att kombineras med den halvfeodala uppsplittringen under lokala militära ledare som fungerar som riktiga krigsherrar.

Dessutom verkar det troligt att Uzbek- och Tadzhik-provinserna i norra delen av landet, kommer att förbli i Moskvas starka grepp. Vad kommer att hända med de områden som kontrolleras av Kabul? De hävdar att de kontrollerar två tredjedelar av landets provinser där en och en halv miljon människor sägs ha gått till val mellan 5-15 april för att välja 299 deputerade till de två kamrarna i Afghanistans lagstiftande församling. I själva verket är huvudstaden Kabul hörnstenen till allt detta - enligt samstämmiga beräkningar bor det 3 miljoner människor i Stor-Kabul, dvs. omkring en tredjedel av den befolkning som bor inom landets gränser.

Antalsmässigt och tekniskt har PDPA:s väpnade styrkor förvisso resurser att klara av rebellernas oundvikliga angrepp. Men allt kommer att hänga på deras inre sammanhållning som är långtifrån säker. När Alain Gresh återvände från Kabul sammanfattade han situationen i Le Monde Diplomatique från juni 1988:

På en direkt fråga svarade en medlem i PDPA:s centralkommitt oförbehållsamt: 'Vi måste vara beredda på det värsta. För det första måste vi stärka de väpnade styrkorna som har vuxit avsevärt under senare år. Vi har nästan 130.000 man i de reguljära styrkorna - armén och Tsarandoy (militariserad polis), och 60% av partiets 200.000 medlemmar finns i armén och milisen.'

Lönerna i armén har höjts sju till tjugofem gånger, och många befordras i syfte att garantera soldaternas och kaderns lojalitet. Tiotusentals av dem har tränats i Sovjetunionen under de senaste tio åren. I stor utsträckning är det på dem framtiden beror. Mujahedeen har vare sig de tunga vapen eller det enade kommando som krävs för att inta Kabul. Enbart en omsvängning i armén kan ge dem en avgörande seger. Om officerarna och soldaterna tvärtom förblir lojala, kan PDPA falla tillbaka på sina fästen i städerna och motstå angreppen.

Om PDPA kan hålla ut är det möjligt att det sker en splittring i Islamska Alliansen med en fraktion - traditionalisterna - som svarar positivt på Kabuls inviter. Det skulle kunna ändra styrkeförhållandena på ett betydande sätt i hela landet. En annan fraktion, fundamentalisterna, skulle outtröttligt fortsätta kampen. Deras åskådning gör dem oförmögna att acceptera några som helst kompromisser, och de har en mänsklig bas för sin verksamhet bland det stora antal män som har fått smak för gerillakrig, särskilt inom den generation som inte minns något annat. Med andra ord, oavsett scenario är inte kriget i Afghanistan på väg att sluta.

"Kvinnorna i lägren var bokstavligen fångar"

Två faktorer kommer att få stor betydelse för Kabulregimens framtid, dvs. för dess inre sammanhållning. Viktigast är Moskvas inställning. Om Sovjetunionen ger intryck av att överge PDPA, skulle det säkerligen innebära ett nederlag för den senare. Men det finns idag, lika lite som igår, några tecken på att det är Gorbatjovs avsikt. Som vi skrev i International Viewpoint i april 1987, tror vi fortfarande att Sovjet kan "behålla en militär styrka i Afghanistan närmare den storlek som fanns där före december 1979 (5.000 militära 'rådgivare'), snarare än den massiva militära närvaro de haft där under senare år."

Den andra faktorn är naturligtvis stämningarna bland folket i Afghanistan. Än en gång skrev vi i april 1987 att "Mujahedeen säkert kommer att få färre rekryter till sitt jihad(16) för en islamsk stat än de hittills fått till sin kamp för att befria Afghanistan från utländska trupper." I Newsweek från 30 maj 1988 uttrycktes samma tankegångar. Författaren till artikeln, Melinda Liu, nämnde särskilt den avsky mot Mujahedeen som finns bland delar av befolkningen i städerna:

Farhågorna var särskilt uttalade bland de utbildade kvinnorna som fått ett visst mått av befrielse från den konservativa muslimska sedvänjan med purdah. 'De här människorna i bergen med sitt långa hår och långa skägg, efter 10 år är vi rädda för att de kommer att bli vilda', sade en ung invånare i Kabul, vars moderna väst-inspirerade klänning stod i bjärt kontrast till den fotsida chador som de radikala fundamentalisterna kräver.

Invånarna i Kabul har förvisso goda skäl att oroa sig, att döma av det öde som drabbade kvinnorna i flyktinglägren i Peshawar, vilket beskrevs på följande sätt i Newsweek 1 februari 1988:

Förhållandena är särskilt svåra för kvinnorna, som slutligen bokstavligen blev fångar. Förbjudna av sina män att gå bland de tusentals främlingarna i lägren måste de stanna inomhus t.o.m. när de hade på sig den slöja som fromma muslimska kvinnor bär.

De skilda öden som mötte kvinnorna i de olika läger som stått mot varandra i Afghanistan sedan 1978, är en av många saker som bekräftar (om inte samhällspolitiska bevis räcker) att det i själva verket är en konfrontation mellan ett progressivt och ett reaktionärt läger.(17) Vi måste komma ihåg att det afghanska upprorets ursprung är ett klassiskt reaktionärt uppror mot en regim med drag av jakobinism.

Rebellstyrkorna representerade, och representerar än idag, en blandning av traditionella krafter - som PDPA på ett mycket klumpigt sätt försökte möblera om eller driva bort efter sitt maktövertagande i april 1978 - och fundamentalister. Med hjälp av diktatoriska och byråkratiska metoder försökte PDPA avskaffa analfabetismen och gynna sekulariseringen, stödja kvinnans frigörelse, få bort stamsystemen och genomföra en radikal jordreform och industrialisering. Rebellstyrkorna, å andra sidan, försvarade det gamla medeltida, mörka samhället, mullornas roll, kvinnans underlägsna ställning, stamsystemet, godsägarnas makt, och en fortsättning på den samhälleliga och ekonomiska efterblivenheten, eller kämpade till och med för en totalitär islamsk diktatur.

Sovjettruppernas intervention i slutet av december 1979, måste fördömas, och man måste kräva deras tillbakadragande - inte pga. att de fyllde en kontrarevolutionär roll, som i Ungern 1956 eller Tjeckoslovakien 1968, och inte heller därför att vi under alla omständigheter är mot att sovjetiska trupper ingriper. Vi uppmanade dem faktiskt att ingripa i Vietnam precis som vi varit för att kubanska trupper med Moskvas hjälp intervenerade i Angola. Problemet var att sovjettruppernas invasion i Afghanistan, så som den utvecklades, bara kunde få till resultat att det läger som Moskva trodde att de kunde krossa, blev ännu starkare.

Men inbördeskriget i Afghanistan, som pågått sedan 1978, har inte ändrat karaktär pga. Sovjets intervention. Även om det under åtta år har liknat ett nationellt krig mot den sovjetiske inkräktaren (vilket har gynnat det reaktionära lägret) så utgörs detta läger idag ännu mer än 1980-82, av samma politiska och sociala krafter som bekämpade PDPA före december 1979.

För de reaktionära krafternas nederlag

Likaså är PDPA:s samhälleliga och politiska karaktär i grunden densamma som 1978, även om det sedan 1986 har vattnat ur sitt program avsevärt, och mer än någonsin är Moskvas legohjon. De kan beskrivas som progressiva småborgerliga "demokrater" i ordets sociala mening.

I detta krig, som i och med Sovjetunionens återtåg på nytt antar dimensionen av ett inbördeskrig, kan vi inte vara neutrala eller än mindre stödja den reaktionära sidan. Vi är definitivt för de reaktionära krafternas nederlag, även om detta inte på minsta sätt innebär att vi identifierar oss med regimen i Kabul. Vi vill att den skall störtas av en verklig revolution. Förutsättningarna för detta är långtifrån mogna i Afghanistan idag. Men vi är övertygade om att tillbakadragandet av de sovjetiska trupperna i det långa loppet kommer att förbättra chanserna för det. Å andra sidan skulle, om trupperna stannade, det afghanska samhället bara förfalla ytterligare.

Det är därför vi är för de sovjetiska truppernas tillbakadragande, även om det leder till att Kabul-regimen faller samman. Om den trots teknisk och finansiell hjälp från Sovjetunionen inte kan klara sig mot den afghanska reaktionens brokiga gäng, då har de senaste åtta åren klart visat att de sovjetiska truppernas försök att stödja regimen bara har dragit in denna armé i ett krig utan slut. Som resolutionen från Fjärde Intemationalens Förenade Sekretariat i mars 1988 sade:

Men om regeringen visar sig oförmögen att överleva det sovjetiska återtåget, vore dess fall ett mindre ont än att Sovjetunionen kör fast i Afghanistan för gott. Hursomhelst kommer tillbakadragandet i det långa loppet att gynna utvecklingen av en revolutionär massrörelse i Afghanistan och dess grannländer.(18)

Geografi

Geografi

Landet är till ytan ca 40 procent större än Sverige_, gränsar i sydöst till Pakistan och i väster till Iran. Utmed nordgränsen ligger de gamla sovjetstaterna Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Ytterst i den smala korridoren Qakhan i nordöst har Afghanistan även en kort gräns mot Kina. Mot Iran och den pakistanska provinsen Baluchestan breder vidsträckta öknar ut sig, och mot resten av Pakistan så skiftar landskapet från höga berg till skogsklädda kullar.

Geografiskt består landet av det centrala höglandet, slätten och stäppen i norr, bergen i nordost och kullarna i öster, samt ökenlandet i söder och väster. I Afghanistan så möts även de centralasiatiska bergskedjorna Hindukush och Västhimalaya. Landet genomkorsas av ett stort antal bergspass av stor strategisk betydelse varav det kanske mest kända är Khyberpasset på gränsen mot Pakistan i öster. Det mest viktiga inom landet är Salangpasset (3 363 meter över havet) på vars topp en tre kilometer lång tunnel byggdes i början av 1960-talet, som ett resultat av ett sovjetiskt biståndsprojekt. Jordbävningar är vanliga, särskilt i bergen i nordost med omkring femtio skalv om året.

Klimat

Afghanistan har ett utpräglat inlandsklimat med mycket stora variationer. I öknarna i söder och på stäppen i norr kan det sommartid pendla mellan 40 och 50 plusgrader. Vintertid i bergen är 40 minusgrader ingen ovanlighet.

Flora och fauna

Vegetationen varierar mycket beroende på vattentillgången. Nangarhar-provinsen i öster med sitt medelhavsklimat är utpräglat grönt, även vissa dalgångar, i för övrigt torra omgivningar, har yppig vegetation. Skog förekommer endast sparsamt, främst på Hindukushs östra sluttningar, i Nuristan och i Paktia- och Paktiaprovinserna på höjder mellan 1 100 och 4 000 meter. Det fanns cirka 1,9 miljoner hektar skog i landet före 1978 (att jämföra med Sveriges 23 miljoner hektar). Dessa skogar bestod främst av barrskogar med gran, tall och ceder. Andra trädarter som är vanliga är pilträd, pistageträd och dadelpalmer. Skogen har minskat kraftigt sedan 1978, framförallt i gränstrakterna mot Pakistan, som ett resultat av skogsskövling.

Det fanns även tidigare en stor stam av viltlevande djur, som nu har reducerats av jakt och krigens inverkningar. Detta djurliv var varierat och innefattade bl.a. varg, björn, räv, snöleopard, leopard, vildkatt, gasell och hyena. Dessutom uppges det att det fanns lejon i norr fram till några decennier in på 1800-talet. I de nordöstra bergen lever sex olika arter av vildfår, och i öster apor och vildsvin.

Historia i korthet

Under 1800-talet hotades Afghanistan från norr av det ryska tsarväldet, från sydost av det brittiska Indien. Decennierna runt sekelskiftet mellan 1800-talet och 1900-talet hade britterna ett avgörande inflytande över afghansk utrikespolitik men fick aldrig kontroll över landet. Den brittiska närvaron bidrog till att minska hotet från Ryssland. Det viktigaste arvet från den brittiska tiden var gränsdragningen mot det som 1947 blev Pakistan som skar rakt igenom traditionellt pashtunskt

RONALD SJÖBERG ronalds@kth.se 073-7264409 Forskarbacken 13/203 104 05 Stockholm 2005-11-30 Sidan 4 av 13 C:\Documents and Settings\baurne\Desktop\Afghanistanfärdig.doc - 4 -

territorium, denna gräns mot Pakistan har därefter aldrig erkänts av Afghanistan som officiell gräns. Därför har olika afghanska regimer underblåst kraven från pakistanska pashtuner på ett oberoende "Pashtunistan" med sikte på att kunna ta tillbaka dessa områden, vilka erövrades av britterna på 1800-talet. Frågan drevs främst av Mohammad Daoud under hans tid som premiärminister 1953-1963.

Kalla kriget

Under 1950-talet tävlade USA och Sovjetunionen om inflytandet i Afghanistan genom en rad utvecklingsprojekt. Sovjetiska rådgivare sändes till den afghanska förvaltningen, och naturgasfyndigheter i norr exploaterades med sovjetisk hjälp. Afghanska officerare utbildades i Sovjetunionen. Efter det kommunistiska maktövertagandet 1978 ökade det sovjetiska inflytandet snabbt.

Under krigsåren fick den islamiska motståndsrörelsen omfattande stöd av Pakistan och USA. Amerikanska pengar och vapen slussades till gerillan genom den pakistanska militären. Merparten av resurserna gick till Hekmatyars Hezb-i-Islami, vars hårdfört islamistiska linje passade den pakistanske militärdiktatorn Mohammad Zia ul-Haq. Den Afghanska gerillan stöddes också av Saudiarabien, Iran och andra muslimska stater. Kriget placerade Afghanistan i centrum för den föregivna kampen mellan islam och den icke - muslimska världen och frivilliga från många muslimska länder deltog i striderna på gerillans sida.

Talibanerna

Taliban är pluralformen av talib, som betyder ungefär "den som söker religiös lärdom", d.v.s. koranstuderande. Talibanliknande rörelser har funnits i Afghanistan sedan 1800-talet. Dagens talibaner började växa fram som mindre grupper i olika delar av landet under 1980-talet. De tycktes dyka upp från ingenstans när de först dök upp hösten 1994 då de på några veckor erövrade storstaden Kandahar och flera närliggande provinser i söder. Snabbt uppstod en mytbildning kring dem: att de var unga religionsstuderande från flyktinglägren i Pakistan, att deras trossvisshet och ärlighet fick härdade krigsherrar att ge upp utan kamp, att de avskydde narkotika och brände opiumfält. Ledarnas anonymitet bidrog till oklarheten.

När de tog steget ut i rampljuset 1994 bestod kärnan av en liten grupp konservativt religiösa män i södra Afghanistan som värvat soldater bland flyktingar i koranskolor i Pakistan, och fick starkt stöd av den pakistanska militära säkerhetstjänsten ISI och smugglarligor. Pakistanska staten och smugglarna hade ett gemensamt intresse av att talibanerna tog makten över södra Afghanistan för att säkra transportleden till Turkmenistan och vidare upp genom de nyss självständiga centralasiatiska staterna. Pengar från smugglarligorna användes till att muta lokala befälhavare att lägga ned vapnen eller ansluta sig till talibanerna. Vapendepåer tillhörande andra gerillarörelser föll i talibanernas händer genom pakistanska militärens försorg.

Talibanerna hade under åren i exil knutit nära kontakter med det pakistanska samhället, och som pashtuner umgicks de naturligt med sina etiska bröder i Pakistan. Stark draghjälp fick de av det religiösa partiet Jamiat-e Ulema-i Islam (JUI) som tog plats i Benazir Bhuttos regering 1993. JUI hade i många år drivit koranskolor i gränstrakterna för unga afghaner. Dessa skolor lärde ut en extremt konservativ, traditionalistisk syn på islam som härstammade från den s.k. Deobandskolan, en högre läroanstalt för islamiska studier som grundades i Deoband i norra Indien 1867. Flera generationer afghaner hade utbildats där och hade efter återkomsten gått i spetsen för motståndet

RONALD SJÖBERG ronalds@kth.se 073-7264409 Forskarbacken 13/203 104 05 Stockholm 2005-11-30 Sidan 5 av 13 C:\Documents and Settings\baurne\Desktop\Afghanistanfärdig.doc - 5 -

både mot det brittiska inflytandet runt förra sekelskiftet och mot kung Amanullahs reformer på 1920-talet.

Genom JUIs påtryckningar styrdes det pakistanska stödet till Afghanistan till stor del över till talibanerna i form av bl.a. ett telefonnät, ett militärt kommunikationssystem och hjälp med att reparera erövrade helikoptrar och flygplan.

När talibanerna haft sina första framgångar så växte rörelsen snabbt. Medlemmarna av två pashtunskt dominerade, traditionalistiska gerillarörelser anslöt sig nästan mangrant. Även framgångsrika kommendanter med starkt lokalt stöd gick över till talibanerna. Dessutom tog talibanerna emot en mängd officerare ur det gamla kommunistpartiets pashtunskt dominerade fraktion.

USA bidrog indirekt till talibanernas framväxt genom sina stora och okontrollerade leveranser av vapen och pengar till den pakistanska säkerhetstjänsten på 1980-talet. När talibanerna tog kontroll över södra Afghanistan visade det amerikanska oljebolaget Unocal stort intresse för att i samarbete med saudiska Delta Oil dra ledningar för naturgas och olja från Turkmenistan genom Afghanistan till Pakistan. Dessa planer fick USAs regering att inta en positiv hållning till talibanerna. USA visade också entusiasm över rapporter om att talibanerna försökte stoppa opiumproduktionen och att de beslagtog andra milisgruppers amerikansktillverkade Stingerrobotar, vilka USA befarade skulle hamna i händerna på terrorister. USA betraktade även talibanerna som en välkommen regional motvikt mot Iran. När andra västländer kritiserade talibanernas brott mot de mänskliga rättigheterna höll USA till en början tyst. Höga tjänstemän från utrikesdepartementet och CIA tilläts odla kontakter med talibanerna. Men talibanernas kvinnosyn, deras inblandning i narkotikahandeln och deras oförmåga att skapa stabilitet i landet fick dock USA att svänga. De enda länder som erkände talibanernas regering var Pakistan, Saudiarabien och Förenta Arabemiraten. Förhållandet till Saudiarabien ansträngdes dock av talibanernas samarbete med Usama bin Ladin.

Efter attacken mot World Trade Center 2001 så tog även dessa länder avstånd från talibanregeringen som senare kom att störtas av USA och den norra alliansen.

Decentralisering av makten

Den centrala regimen i Kabul har aldrig haft fullständig kontroll över hela Afghanistan. De flesta afghaner har lättare att identifiera sig med byn, klanen, provinsen, språkgruppen eller religionsgruppen än med det avlägsna Kabul. Regeringarnas maktutövning har byggt på ett ömsesidigt respektfullt samarbete mellan centralmakt och lokala ledare. Kriget mot sovjetockupationen och kommunistregimen blev ett tillfälle för minoritetsgrupper som tadzjiker, uzbeker och hazarer att flytta fram sina positioner. De fann sig inte längre i att domineras av pashtunerna och efter kommunisternas fall 1992 gick det inte att skapa en ny balans i samhället. Med de pashtunskt dominerade talibanernas maktövertagande i större delen av landet så ställdes den gamla huvudmotsättningen mellan pashtuner och minoritetsfolk åter på sin spets.

De islamiska partier som ledde motståndet mot kommunisterna och därefter bekämpade varandra inbördes är löst sammanhängande grupper med vagt uttalande samhällsmål. De är uppbyggda kring mer eller mindre karismatiska ledare och främst baserade på etniska eller religiösa lojaliteter.

RONALD SJÖBERG ronalds@kth.se 073-7264409 Forskarbacken 13/203 104 05 Stockholm 2005-11-30 Sidan 6 av 13 C:\Documents and Settings\baurne\Desktop\Afghanistanfärdig.doc - 6 -

Politiska grupper

Ledande på slagfältet under hela 1980-talet var det tadzjikist dominerade Jamiat-i-Islami (Islamiska förbundet) som leddes av gerillakommendanten Ahmed Shah Massoud ( mördad 9/9 2001 ).

 Den shiamuslimska alliansen Hezb-i-Wahdat (Enhetspartiet) som leds av Karim Khalili, styrde under flera år på 1990-talet det centrala höglandet Hazarajat nästan som en egen stat. Lika dominerande i norr var länge den uzbekiske milisgeneralen Rashid Dostam, vars politiska organisation kallas Jumbish-i Melli-ye-Islami (Islamiska nationella rörelsen). Dostams område hade bl.a. en egen valuta och ett eget flygbolag. Massouds, Khalilis och Dostams organisationer har varit de viktigaste delarna av den motståndsrörelse mot talibanerna som i dagligt tal kallas norra alliansen. Den politiska gruppering som under kriget mot sovjet var mest gynnad av USA och Pakistan var Hezb-i-Islami som leds av Gulbuddin Hekmatyar. Idag tros Hezb-i-Islami samverka med rester av talibanerna och al-Qaida i angrepp på utländska trupper och regeringsförband.1

Naturtillgångar

I Afghanistan så finns det avsevärda naturtillgångar; bland annat naturgas, olja, stenkol, järn, koppar, bly, guld, silver, asbest, barium, krom, strontium, svavel, bauxit, uran, zink, lapis lazuli smaragder och vattenkraft.

Naturgasen är den viktigaste av de hittills exploaterade naturresurserna i Afghanistan. De totala fyndigheterna har uppskattats till mellan 100-150 miljoner kubikmeter. Den viktigaste naturgasfyndigheten, Shibarghanfältet, har uppskattats till omkring 70 miljoner kubikmeter.

Koltillgångarna i Afghanistan är betydande. Fyndigheterna uppskattas till 100 miljoner ton av högsta kvalitet och ytterligare minst 400 miljoner ton av brytningsbara tillgångar.2

I en rapport som föll i gerillans händer under kriget mot sovjet så beskriver sovjetiska geologer de afghanska kopparfyndigheterna som de största i världen och under talibantiden så ingick en rad utländska intressenter preliminära överenskommelser med talibanregeringen om att börja utvinning av koppar. Men dessa överenskommelser förverkligades aldrig i någon egentlig utvinning.

Den största järnmalmsfyndigheten i Afghanistan ligger på 4 000 meters höjd i det otillgängliga Hajigak-massivet i provinsen Wardak. Malmen i Hajigak har den höga anrikningsgraden 67 procent pyrit-magnetit. De uppmätta reserverna uppgår till 111 miljoner ton, men fyndigheten kan vara så stor som två miljarder ton.3

Afghanistans största fyndighet av krom ligger i Logarprovinsen och omfattar 180 000 ton 42- procentig malm. Det är en begränsad fyndighet, men kan ändå betyda mycket för landet, då det bara finns ett fåtal kromgruvor i världen.4

Landets utbyggbara vattenkraftsreserv uppskattas uppgå till 2 500 megawatt. År 1975 hade dock endast nio procent hunnit bli utnyttjad. Tio vattenkraftverk har byggts, varav hälften vid Kabulfloden.

Jordbruk

Eftersom att större delen av landet täcks av berg och öknar så har bara tio - tolv procent av landets yta kunnat odlas upp. Trots detta har man tidigare varit självförsörjande av föda. Före krigen så var knappt hälften av jordbruksmarken konstbevattnad, drygt hälften beroende av regn. Idag finns bara omkring en tredjedel av bevattningssystemen kvar. Resultatet har blivit att minst 30 procent av den mat landet behöver måste importeras. de viktigaste grödorna är spannmål, främst vete, ris, majs och korn. En del frukt, potatis och bomull odlas också. I början av 1990-talet hade skördarna minskat till i vissa fall mindre än hälften av vad som producerades före den sovjetiska invasionen. Vete motsvarande nästan en tredjedel av den egna produktionen importerades då från Sovjet, därefter så har den egna skörden komplimenterats med livsmedelsbistånd.

Förutom att bevattningssystemen i stor utsträckning har förstörts, har jordbruket länge fortsatt att hämmas av brist på såväl utsäde och konstgödning som på redskap och dragdjur. Dessutom är stora landsbygdsområden fortfarande täckta av trampminor som gör arbetet livsfarligt och ibland omöjligt. 85 %6 av Afghanistans befolkning arbetar med jordbruk och boskapsskötsel och under den treåriga torkan 1999 till 2001 drevs ungefär 700 000 människor på flykt undan svält till städerna och flyktingläger.7

Opium

För tusentals afghanska bönder har det under de svåra förhållandena varit en oemotståndlig lockelse att odla opiumvallmo, en tålig och lättodlad växt som ger betydligt mer pengar i förhållande till arbetsinsatsen än andra grödor. Talibanerna förbjöd formellt opiumodlingen 1997 men trots detta ökade odlingarna stadigt under nästan hela deras styre. I ett försök att få erkännande från omvärlden utfärdade talibanledaren Mohammad Omar under år 2000 ett religiöst förbud mot odling av opiumvallmo. Detta ledde till att produktionen sjönk från 4500 ton under 1999 till endast 185 ton under 2001 men efter talibanernas fall så ökade produktionen snabbt och var under 2002 över 3000 ton.8 Stora insatser görs nu av biståndsorganisationer att få bönderna att odla andra grödor, men det är svårt för dessa att konkurrera ekonomiskt med opiet.

Industri

Den afghanska industrin är mycket outvecklad och gränsen mellan industri och traditionellt hantverk har varit flytande. Det finns gott om små verkstäder och smedjor där enkla redskap och verktyg för jordbruken och hemmen tillverkas. Före krigen fanns det också en del små fabriker som bearbetade ull och hudar, konserverade frukt eller tillverkade till exempel skor, plastvaror eller cyklar. Inga av dessa industrier producerade tillräckligt mycket för att täcka landets eget behov, än mindre räckte det till för någon export. De enda tillverkade varor som gav Afghanistan några exportinkomster var mattor. De flesta mindre industrier var privatägda eller kooperativa. Staten kontrollerade de större industrierna för tillverkning av bland annat textilier, cement och konstgödning. Andelen anställda inom industrin har aldrig uppgått till mer än ca. En tiondel av den

Kommunikationer

På 1950- och 1960-talen började Afghanistan öppnas mot omvärlden. Sovjetiska och amerikanska tekniker byggde vägar runt landet och Hindukushbergen betvingades med den 1,7 kilometer långa Salangtunneln på 3 300 meters höjd, som förkortade sträckan från Kabul till sovjetiska gränsen med 20 mil. År 1986 hade Afghanistan 2 200 mil landsvägar, av vilka ungefär 300 mil var asfalterade eller betongbelagda. Efter några decenniers krig är dock de flesta vägarna hårt åtgångna av bomber och stridsvagnar.

Landets geografiska förutsättningar gör transporter besvärliga och tidskrävande. Utbyggnad och underhåll av vägnätet kräver stora insatser, och de mindre vägarna är ofta avskurna. Vägen från Kabul via Khyberpasset till Peshawar i Pakistan är den, för Afghanistan, viktigaste länken med den indiska subkontinenten. Den s.k. Salangleden norrut från Kabul sammanbinder huvudstaden med landets norra delar och utgör kontakten med länderna i norr.

Det finns endast ca 25 kilometer järnväg i landet fördelat på två korta sträckor varav den ena konstruerades av Sovjet under ockupationsåren. Planer har tidigare funnits på att utöka järnvägsnätet både inom landet och med en länk till Pakistan. Internationella flygplatser finns i Kabul och Quandahar. Den senare har dock aldrig utnyttjats som sådan, utan blev under kriget mot sovjet en militärflygplats.9

Ekonomi och handel

Landets valuta är Afghani (Afa), en US-dollar var 2003 värd 50 afghanis.10 Den afghanska ekonomin är starkt beroende av jordbruket, som sysselsätter runt 80 % procent av den arbetsföra befolkningen och tidigare svarade för nästan hälften av exportinkomsterna samt mer än halva bruttonationalprodukten. Landet har alltid varit fattigt, men fram till slutet av 1970-talet försörjde sig de flesta på landsbygden ändå någorlunda på vad de själva kunde odla. I städerna blomstrade handel och hantverk och industri i mindre skala och de sociala klyftorna var relativt små. Under krigsåren på 1980-talet föll ekonomin samman. Produktionen minskade, handelsunderskottet ökade, inflationen sköt i höjden. Kommersiell import och export förvandlades till byteshandel med Sovjet och östeuropeiska länder, där dessa höll Afghanistan med framför allt mat, drivmedel och maskiner i utbyte mot de afghanska varor som gick att producera. Störst förtjänst på den handeln gjorde Sovjetunionen, som fick de afghanska varorna till långt under världsmarknadspriset. När de sovjetiska trupperna reste hem 1989 hade matproduktionen sjunkit till mindre än hälften mot före kriget och boskapsstammen minskat med kanske en tredjedel. Detta berodde både på krigsförödelsen och på att stora delar av landsbygden hade tömts på folk. Industri och hantverk visade upp motsvarande nedgång.

På 1970-talet så hade Afghanistan ett överskott i betalningsbalansen tack vare en kort epok som turistland och hemsända pengar från afghanska arbetare utomlands. Men 1990 så beräknades landet ha en utlandsskuld på drygt fem miljarder dollar, varav ca 90 procent utgjordes av sovjetiska

RONALD SJÖBERG ronalds@kth.se 073-7264409 Forskarbacken 13/203 104 05 Stockholm 2005-11-30 Sidan 9 av 13 C:\Documents and Settings\baurne\Desktop\Afghanistanfärdig.doc - 9 -

¹¹ Afghanistan - länder i fickformat sid. 28

¹² Afghanistannytt nr 2/1999 sid.16

¹³ Afghanistan - länder i fickformat sid. 30

krediter. Efter kommunistregimens fall så har utvecklingen i ekonomin varit kaotisk. Under större delen av 1990-talet har landet i själva verket haft flera regionala ekonomier som fungerat oberoende av varandra. Landets ytterområden knöts ekonomiskt allt närmare sina respektive grannländer. Olaglig verksamhet svarade under talibantiden för större delen av landets ekonomi. Afghanistan var då världens största producent av opium med omkring 3,000 ton om året, nästan helt på områden som kontrollerades av talibanerna.11 Afghanistan producerade då tre gånger så mycket opium som resten av världen tillsammans. 96 procent odlades i talibankontrollerade områden, vilket gjorde talibanerna till världens största heroinproducenter.12 Opiumodling och herointillverkning var enda försörjningsmöjligheten för uppemot en miljon afghaner och även den viktigaste inkomstkällan för den talibanska statsapparaten. Genom Afghanistan skedde också en omfattande trafik av smuggelgods mellan grannländerna, inte minst av kapitalvaror. Afghanska fabriker, verkstäder och kraftverk som inte förstördes under kriget mot sovjetunionen eller inbördeskriget har ofta monterats ned och sålts utomlands som skrot och reservdelar. De senaste åren har de ekonomiska förutsättningarna i Afghanistan däremot förbättrats efter ekonomisk hjälp från omvärlden, förbättringar inom jordbruket samt att en flerårig torka som drabbat stora delar av landet har avbrutits. Idag är Svenska Afghanistan - kommittén (SAK) en av Afghanistans största civila arbetsgivare med cirka 9 000 anställda (2002) inom utbildningsväsendet, hälsovård och jordbruk.13

Samhälle

Mer än 90 procent av den afghanska befolkningen tillhör en traditionell samhällstyp, där bonde- och nomadsamhällenas villkor och normer är avgörande. Makthavarna är där jordägare, stamledare och mullor – dessa har dock aldrig utvecklats till en samlad överklass.

Afghanistans topografi har bidragit till att isolera människor och samhällen från varandra. Under 1900-talet sån ökade utbytet mellan de olika delarna av Afghanistan, främst genom de förbättrade kommunikationerna och genom att den centrala statsmaktens ställning stärktes. Denna utveckling avbröts abrupt genom kriget som följde på statskuppen 1978.

Den etniska tillhörigheten grundas på släktskapen på faderssidan, gemensamma sedvänjor, tradition och språk. För afghanen är etnisk tillhörighet mycket betydelsefull.

Stamsamhället är särskilt levande hos landets största folkgrupp - pashtunerna. Varje stam anser sig ha en anfader, vars namn ofta utgör namnet på den specifika gruppen/stammen. Uppdelningen inom stammen följer leden av ättlingar till anfadern; om till exempel Ahmed Zai är stammens anfader blir hans namn stammens namn, medan hans söner kommer att ge namn till stammens olika huvudgrenar.

Stammens medlemmar kan samlas för att hjälpa mer avlägsna släktingar. På så sätt blir ofta stamdelarna utbredda med en hög organisationsnivå. Stammedlemmarna är gemensamt ansvariga för brott begångna av en enskild individ. Hämnd, som också i sin tur är ett gemensamt ansvar, kan teoretiskt utkrävas mot vilken medlem som helst av den syndande motpartens stam, även om skulden anses störst hos den skyldiges närmaste släktingar. Stammedlemmarna efterliknar varandra ifråga om seder, kläder, uppträdande och språk men långt ifrån alla afghaner, inte ens de som är bosatta på landsbygden, anser sig vara medlemmar av en stamgemenskap.

Folkgrupper

Befolkningen fördelar sig på omkring 10 större och mer än 30 mindre etniska grupper. Även om alla invånare i Afghanistan officiellt kallas för afghaner, är detta egentligen benämningen på medlemmar av Afghanistans största etniska grupp, pashtunerna, som omfattar 4-6 miljoner människor i Afghanistan och nästan lika många i Pakistan. Pashtunerna är i huvudsak bosatta i de västra, södra och östra delarna av Afghanistan och är uppdelade i stamförbunden durrani i väster och ghilzay i söder och öster samt i en rad mindre stammar i öster. Gemensamt för alla pashtuner är språket, pashto (eller pashtu) och de kulturella normerna, pashtunwali, som definierar regler för ett korrekt uppträdande människor emellan.

Den näst största gruppen, tadzjikerna, talar persiska (dari) och omfattar ca 2 miljoner. De återfinns utspridda över landet bl.a. omkring Herat och i nordöst. I pashtundominerade områden används ordet tadzjik också ofta som generell benämning på icke - pashtuner.

I norra delen av landet lever en rad mongoliska folk, som talar turkiska språk; de viktigaste är uzbeker (ca 800 000) och turkmener (ca 300 000), längst i nordöst finns även en mindre grupp av kirgizer. I norr finns även spridda grupper av s.k. araber (ca 70 000) som talar persiska. I de centrala delarna av Afghanistan finns hazarer (ca 600 000), ett mongoliskt folk som talar persiska och är shiiter, hazarerna ringaktas av många andra grupper. I väster finns de halvnomadiska och delvis bofasta aimak (eller aimaq) (ca 300 000). I de sydligaste och västligaste trakterna lever balucher (ca 70 000) och den lilla dravidisktalande brahui - gruppen. I Hindukush - bergen i öster finns nuristaner (ca 80 000) och pashai (ca 80 000), vilka är uppdelade i stammar och talar språk av indiskt ursprung.14 Farsiwanerna bor i västra Afghanistan, nära den iranska gränsen. Det fanns uppskattningsvis 600 000 farsiwaner i landet före kriget.15

Sjukvård

De flesta i Afghanistan får förlita sig på familjen, amuletter och traditionell läkekonst istället för mediciner och socialförsäkringssystem. Afghanistan har den högsta spädbarnsdödligheten i världen och mödradödligheten är den näst högsta i världen. Undernäring förblir ett svårt problem genom hela livet. Eftersom att bara en femtedel av befolkningen har tillgång till rent vatten plågas många av inälvsparasiter och dysenteri. TBC och malaria skördar också många offer men p.g.a. det goda klimatet så är landet relativt fritt från svårare epidemier.

Tillgången på modern sjukvård är i stort sett numera begränsad till Kabul som i början av 1990-talet hade 80 procent av landets drygt 2 200 läkare och 60 procent av de knappt 7 000 sjukhusbäddarna.16 Sjukvården var under talibantiden ett av de få områden där kvinnor fortfarande fick arbeta men

talibanernas extrema kvinnosyn försämrade kvinnors möjlighet att få vård, eftersom de inte fick undersökas av manliga läkare och de flesta sjukhus var förbjudna att ta emot kvinnliga patienter.

Skolgång

Före 1975 var den obligatoriska skolgången sexårig, därefter åttaårig. 1978 gick 37,5 procent av pojkarna och 8,4 procent av flickorna i skolpliktig ålder i skolan. det betyder att två tredjedelar av barnen stod utanför det statliga undervisningssystemet, de kan dock ha fått viss undervisning i koranskolor. Endast en tredjedel av barnen som började studera fullföljde sin skolgång. 95 procent

Språk

Pashtu, ett östiranskt språk som existerat som skriftspråk sedan 1500-talet, talas av en majoritet i landet. Det erkänns sedan 1936 som officiellt språk vid sidan av dari, den afghanska dialekten av persiska (farsi). Dari betyder "hovets språk" och är det traditionella förvaltningsspråket. Dari med dialekter talas av bl.a. tadzjiker, aimaqer och hazarer. Uzbeker, turkmener och kirgiser talar turkiska språk. Totalt talas ungefär 30 språk (inklusive dialekter) i landet. Huvudspråken, pashtu och dari, är sinsemellan mycket olika, landets olika folkgrupper måste alltså lära sig varandras språk. Dari används också av pashtuner i Kabul, främst inom förvaltning och handel. Både dari och pashtu tillhör den iranska språkgruppen.

Religion

99 procent av befolkningen är muslimer och cirka 80 procent av dem är sunniter.18 Närmare en femtedel är shiamuslimer. Det finns också mycket små grupper av hinduer och sikher.19 Det afghanska samhället är konservativt och traditionsbundet och vardagslivet har alltid genomsyrats av religionen. De flesta shiamuslimer återfinns bland hazarerna i centrala Afghanistan och i Kabul, tadzjikerna i nordost och den lilla folkgruppen gizilbash i Kabulområdet.

Från 1900-talets början och fram till monarkins slut 1973 stod statsmakten i hög grad under inflytande av de religiösa ledarna, men dessa framträdde sällan öppet som en politisk kraft. Efter kommunisternas maktövertagande1978 och deras försök att driva igenom en snabb och okänslig modernisering av landet blev islam ett kraftfullt politiskt verktyg för traditionalister och nationalister.

Statsform

Monarkin avskaffades i Afghanistan 1973 i samband med en militärkupp. Republiken befästes genom en ny författning1977. Efter kommunisternas maktövertagande 1978 styrdes landet som en folkdemokratisk republik av sovjetmodell, där alla partier utom det kommunistiska PDPA var förbjudna. Under talibanerna tillämpades sharia, islamisk lag, och hadith, profeten Muhammeds ord och föredöme, i stället för en formell författning. Under inbördeskriget från 1992 uppstod i praktiken självstyrande småstater i områden dominerade av etniska minoriteter.

En ny transitionell konstitution togs fram i slutet av 2003 enligt vilken presidenten ska väljas i demokratiska val.

Den som inte lärt sig historien är dömd att upprepa den

Den som inte lärt sig historien är dömd att upprepa den
Nu händer det igen. Bomber faller och raketer avfyras från amerikanska och brittiska flygplan, efter de sedvanliga uttalandena från högre ort om att civila mål inte skall träffas, att endast militära anläggningar kommer att angripas, med kirurgisk precision.
Men civila mål träffas ändå, precis som i Irak, Jugoslavien, Panama, Grenada och andra nationer som har blivit föremål för terrorbombning från USA. Man erkänner till och med att Afghanistans civila infrastruktur bombas, vilket är en krigsförbrytelse enligt Genevkonventionen och Nürnberg-principerna. Och en gigantisk flyktingskatastrof är nu på gång.
Under de närmaste dagarna kommer vi ännu en gång att höra försäkringar om att det inte finns några civila dödsoffer. Efter ytterligare några dagar kommer vi att höra att visst finns det, men inte många, och att vissa negativa sidoeffekter inte kan undvikas. Till sist kommer vi att höra att de civila bara har sig själva att skylla, Precis som i Irak, Jugoslavien, Panama, Grenada och andra nationer.
Svepskälen för att bomba Afghanistan är att talibanerna inte har lytt ordern från Washington och London att utelämna bin-Ladin. I verkligheten är den grundläggande orsaken för attacken USA:s önskan att etablera en stark militär närvaro i Afghanistan, för att vidare destabilisera och eventuellt angripa Uzbekistan, Tadjikistan och andra små stater på Rysslands södra gräns.
Utifrån Washingtons syn har talibanerna inte längre något nyttovärde, nu har chansen kommit för USA att flytta in.
Talibanerna kommer sannolikt att ta plats bland en rad andra tidigare klienter som måste kastas åt sidan, som bl a Diem i Vietnam, Noriega i Panama och Sadam Hussein i Irak.
Tony Blairs syn på talibanerna är kanske lite annorlunda, förmodligen därför att han inte har fattat hur vidriga de egentligen är. Ty förra veckan sa han på TV att talibanerna antingen måste utelämna bin-Ladin eller lämna makten. Vilket innebar i klarspråk att om Talibanerna skulle utelämna bin-Ladin hade Blair ingenting emot att de skulle fortsatta att styra Afghanistan.
Men tidigare har USA sett talibanerna - och bin-Ladin - som högst önskvärda s.k. partners. Idag i DN (8.10.01) recenserar Peter Löfgren en bok som heter “Talibanerna”, skriven av Ahmed Rashid. Boken ges ut på svenska av Svenska Afghanistankommittén och beskriver hur USA skapade en mycket stark islamisk fundamentalistisk krigsmakt i Afghanistan, som inkluderar talibanerna. Denna krigsmakt har plundrat, mördat, våldtagit och förslavat merparten av den afghanska befolkningen.
rekrytering av mer än 30 000 fundamentalister från andra länder, inklusive Egypten och Saudi Arabien. Men de större medierna i Sverige berättade ingenting om detta - då.
I stället fick svenska folket veta att de som kämpade mot den dåvarande Kabul-regeringen var “frihetshjältar” som var drivna av patriotism och hade reagerat mot Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan. Ingenting sades då om verkligheten, alltså att en progressiv regering i Kabul som försökte befria landet från en feodal struktur som dominerades av storgodsägare och präster. Och som innebar då som nu slaveri för den hälften av befolkningen som har oturen att bli födda som flickor.
Det var USA:s fruktan för den afghanska regeringens strävan att dra fram landet ur feodalism och religiöst förtryck som låg bakom kriget. Ty befrielse skulle kanske ha blivit en framgång för socialismens krafter.
Det afghanska folket har verkligen mycket att tacka Washington för, Först talibanerna, och nu bomber. Det fanns flera sanningar som borde ha slagits upp stort i den offentliga debatten. Zbigniew Brzezinski var 1976-80 säkerhetsrådgivare till USA:s president Jimmy Carter. I en intervju i den franska tidningen Le Nouvel Observateur i januari 1998 erkände Brzezinski att CIA började finansiera och beväpna fundamentalisterna i Afghanistan innan - inte efter - Sovjetunionens inmarsch. Vitsen var att provocera Sovjetunionen, berättade Brzezinski med stolthet.
Nu kan hela världen betraktar resultatet av USA:s och Storbritanniens samarbete med vissa av världens mest brutala och reaktionära krafter. Resultatet kommer att bli värre när den nuvarande bombningen tar slut. Och ännu värre om gangster som kallas för Norra Alliansen får bilda en regering tillsammans med ett f d kung, med hjälp av USA och Storbritannien.
Men en positiv sak kunde kanske kommer fram ur allt detta fruktansvärda och onödiga lidande. Kanske skulle svenska folket kunna granska den version av 1900-talets historia som det har anammat.
Lärarna på högstadiet och gymnasier skulle kunna jämför informationen i Ahmed Rashids bok med vad som står skrivit om Afghanistankriget i de svenska läroböckerna. Man kunde kanske börja ta reda på sanningen bakom åratal av lögner och hemlighetsmakeri.
Sedan kunde man gå vidare och granska mediernas beskrivning av andra krig, t ex i Jugoslavien, där USA också har finansierat islamska krigare, både fundamentalister från Iran och UCK-gangster från Kosovo och Albanien.
En intensivare granskning av de senaste 50-årens historia vore inte minst viktig därför att händelsen i New York den 11 september, och händelserna i Afghanistan idag mycket väl kan vara en försmak till ännu värre händelser som kommer att bevisa sanningen i ett välkänt citat: “Den som inte har lärt sig historien blir dömd att upprepa den”.
Tal vid protestmöte mot krig och terror den 8 okt 2001 i Stockholm

منتظری تک ستاره روحانیت

منتظری تک ستاره روحانیت Posted: 20 Dec 2009 05:19 AM PST
چند نفر را در این دنیا سراغ دارید که قدرت و ثروت را با حصر خانگی و محرومیت عوض کنند؟ منتظری رود خروشانی بود که هرگز از حرکت باز نایستاد. بسیاری از سران انقلاب و روحانیون سرشناس و انقلابیون پرآوازه، بمحض پیروزی انقلاب و انتقال به قدرت، گودال شهرت و ثروتی پیدا کردند و در برکه ای سکون یافتند و گندیدند و گنداب شدند.منتظری اما در اوج قدرت، در حالیکه جانشین رهبری بود و برایش روشن بود که چند سالی بیشتر بپایان عمر آیت الله خمینی باقی نمانده و بزودی خواهد توانست بر تخت قدرت تکیه زده و در مقام رهبر و ولایت فقیه، حکومت را در دستانش داشته باشد، در دفاع از آرمانهای آزادیخواهانه و در حمایت از مظلومین، آنچنان ایستاد که نامش در تاریخ جاودانه شد. بجای مجیزگوئی حکومت و تأئید هر آنچه حکومت مرتکب می شود و در نهایت تثبیت جایگاه خود، به انسانیت درس داد.او بحق تک ستاره ای بود در میان روحانیت، روحانیتی که امروز برای خود وظیفه ای بجز کف زدن برای حکومت نمی بیند، حال چه حکومت مردم را سرکوب کند و چه به جوانان میهن تجاوز کند و آنها را در خیابان با گلوله و در سیاهچالها با شکنجه بشهادت برساند. البته هنوز هم در بین روحانیت چنین تک ستاره هایی هستند که چونان خاری در چشم استبدادند.منتظری پدر معنوی همه ایرانیان بود، پدری که مایه افتخار و مباهات ما بود و ما در سوگ پدر عزیزمان عزادار هستیم و راه حق طلبانه و ظلم ستیز او را با تمام توان و قدرت ادامه داده و در فردای آزادی، مزار او را گلباران خواهیم نمود.

روشنفكر ما مصلح اجتماعی شد‏

این نوشته مصاحبه ای است با اندیشمند کشور ما اقای اجودانی به امید اینکه دوستان سعی کنند اگر میشود کتابهایی از ایشان قرار دهند


این مصاحبه با هم میهن صورت گرفته است که من ان را از سایت خود ایشان برداشته ام یعنی سایت اقای اجودانی برداشته ام





فرشاد قربانپور: روشنفكری در ایران بحثی پیچیده و یافتن پاسخی در مورد آن بسیار وقت‌گیر و اساسا گیج‌كننده است. این مشكل را باید بر مشكلات دیگر این جریان كه همان خودمحوری و داشتن همه پاسخ‌ها در نزد خود، افزود. گفت‌و‌گوی زیر حاصل برخی پرسش‌ها از جریان روشنفكری در ایران است، كه با دكتر ماشاالله آجودانی رئیس كتابخانه مطالعات ایرانی لندن و استاد سابق دانشگاه اصفهان در میان گذاشتیم. موضوع گفت‌وگوی ما روشنفكران ایرانی و سیاست بود، اما از آنجا كه نمی‌توان با آجودانی حرف زد اما در مورد تاریخ سخنی نگفت، در این گفت‌وگو موضوع ما به لحاظ تاریخی مورد بررسی قرار گرفته است.







روشنفكری ایران از كجا و با چه مساله‌‌ای آغاز شد؟



روشنفكری مساله‌ای جدید و از پدیده‌های دنیای مدرن است. برای روشنفكری تعریف‌های متفاوتی وجود دارد، اما من تعریف ذاتی برای روشنفكری را قبول ندارم، چرا كه روشنفكری پدیده‌ای تاریخی و اجتماعی است. از این رو باید به صورت تاریخی بیان و تعریف شود. روشنفكر، پرسشگر است.



او از مسائل خود و مسائلی كه در پیرامونش می‌گذرد پرسش دارد و این بنیاد پرسشگری روشنفكری ایرانی، بنیاد تاریخی دوره مشروطه را با خود دارد. به این معنی كه پرسشگری روشنفكری در دوره مشروطه از وضعیت خودش نسبت با جهان مدرن آغاز می‌شود.



روشنفكر مشروطه می‌پرسد كه نسبت من با این دنیای مدرن چیست؟ به این تعبیر در دوره مشروطه روشنفكر به كسی می‌گوییم كه براساس موقعیت تاریخی خودش در ارتباط با دنیای جدید شروع به اندیشیدن می‌كند.



اما از اینجا كه آغاز به پرسشگری می‌كند، اشكال كار روشنفكری هم رخ می‌نماید. اشكال كار این بود كه پرسشگری فقط به طرح پرسش و تفكر ختم نشد بلكه به یافتن راه‌حل‌های سیاسی هم منجر شد. از این رو روشنفكر دنبال حل كردن مشكلات هم رفت و از همین جا سیاسی شد.



یعنی روشنفكر با این دیدگاه به عنوان مصلح اجتماعی بار سیاسی هم برای حل مشكلات جامعه خود بر دوش دارد. در حالی كه در غرب بسیاری از روشنفكران كارشان تنها اندیشیدن بر سر مسایل اجتماعی بود.



روشنفكران غربی الزاما سیاسی و فعال سیاسی نبودند. اما روشنفكران ایرانی عمدتا فعال سیاسی هستند، به همین دلیل روشنفكری ایران با مشكل خاص تاریخی آغاز می‌شود. از نظر من اگر بتوانیم بنیاد این مشكل و پرسش را پیدا كنیم می‌فهمیم كه اساس مساله‌ای كه روشنفكری مشروطه داشت چه بود.



به نظر شما اساس این مشكل چه بود؟ آیا این مشكل همچنان پا برجاست؟



به اعتقاد من اساس مساله و آن پرسش اساسی همچنان گریبانگیر روشنفكری امروز ایران است. برای مشخص شدن بحث، مثالی از «آخوندزاده» می‌زنم. آخوندزاده سوالی طرح می‌كند. به نظر من پاسخ‌هایی كه به این سوال داده می‌شود مشكلات جامعه ما را روشن می‌كند. آخوندزاده در برزخ «سنت و تجدد» جامعه این سوال را مطرح كرد.



آخوندزاده می‌گوید:«از یك طرف اولیای دین اسلام با شدت تمام تاكید می‌كنند كه ما دین و ایمان را باید ترك نكنیم تا اینكه از امید حیات اخروی و سعادت سرمدی محروم نشویم. از طرف دیگر علما و حكمای اروپا فریاد می‌زنند كه ما باید از عالم بربریت و جهالت بیرون بیاییم و علم تحصیل بكنیم و سیویلایزیسیون بیابیم.



اگر به حرف اولیای دین اسلام گوش بدهیم باید لا محاله از انوار علوم و سیویلایزیسیون محروم بشویم چنانكه هستیم و اگر به حرف علما و حكمای اروپا گوش بدهیم در این صورت خداحافظ دین ما و آرزوهای شیرین ما كه در شوق دیدار حوران بهشت می‌داریم. در این صورت امید حیات اخروی و سعادت سرمدی خودبه‌خود زایل می‌شود. خوشا به حال آن كسی كه این دو حالت متناقضه را در خود جمع تواند كرد.



اما به نظر محال می‌آید.» این بحثی است كه او مطرح می‌كند. در این بحث تناقضی وجود دارد، چرا كه از ابتدا دین‌باوری و سیویلایزیسیون را با یكدیگر متضاد می‌بیند، اما واقعیت این است كه بعد از آخوندزاده كار مهم روشنفكری ایران جمع كردن همین دو حالت متناقض بود. تصویری كه آخوندزاده با آن درگیر بود تا امروز هم ادامه دارد.



یعنی با توجه به اینكه این تلاش منجر به موفقیت نشد و همچنان صد سال است كه ادامه دارد؟



بله. یعنی حرفی كه آخوندزاده در آن زمان مطرح می‌كند، در واقع موقعیت یك انسان شرقی را به تصویر می‌كشد كه در یك جامعه سنتی و مذهبی حضور دارد. در این جامعه برخی در مقابل تجدد، علم و سیویلایزیسیون ایستادگی می‌كنند. آخوندزاده از یك قرن قبل جمع شدن سنت و تجدد را با یكدیگر محال می‌دانست. اما واقعیت روشنفكری ایران این شد كه در تمام این سال‌ها می‌خواست این دو را با یكدیگر جمع كند.



از همین جاست كه مشكل روشنفكری ایران ایجاد می‌شود. در واقع بخشی از روشنفكران سعی می‌كردند مفاهیم تجدد را با مسایل اسلامی تطبیق داده و به لباس اسلامی در بیاورند یا آنها را به مفاهیم آشنا در سنت تقلیل دهند، چنین كاری بدون بروز تناقضات بسیاری ممكن نبود، تناقضاتی كه همچنان گرفتار آنیم. آنان در پی حل مساله نبودند.



با آن نوع كارها فقط صورت مساله را پاك می‌كردند و مشكل به جای خود باقی می‌ماند. از سوی دیگر بعضی روشنفكران حتی سعی می‌كردند مسائل سنتی را با مدرن‌ترین مسایل تجدد یكی بگیرند.



یعنی می‌خواستند بگویند همه این اندیشه‌های مدرن در سنت هم وجود دارد. این نوعی ناهمخوانی و ناهماهنگی بود كه از ابتدا در سرنوشت روشنفكری ما وجود دارد و همچنان با ما به حیات خود ادامه می‌دهد و بر زندگی ما تاثیر می‌گذارد.



هیچ تفاوتی بین روشنفكری دوره مشروطه و امروز وجود ندارد و روشنفكر امروز همان تكرار تاریخ روشنفكری است؟



نه به این صورت نیست. تفاوت‌هایی وجود دارد. یكی از این تفاوت‌ها در اینجاست كه در دوره مشروطیت روشنفكران با هم در حال گفت‌وگو بودند. مثلا روشنفكری مذهبی مثل «مستشارالدوله» با «آخوندزاده» كه اعتقادات مذهبی همچون او ندارد با هم همكاری می‌كنند.



این دو به‌طور مرتب با هم در حال مكاتبه هستند. به گمان آخوندزاده راه نجات ایران نوشتن كتاب «مكتوبات» و تغییر «الفبا» است، ولی مستشارالدوله فكر می‌كند كه باید مواد اعلامیه حقوق بشر، مندرج در مقدمه قانون اساسی فرانسه را به زبان فارسی ترجمه كرده و با آیات و احادیث تطبیق دهد تا به مردم بگوید كه تجدد با اسلام سازگار است. این دو روشنفكر كه دو نوع عمل مختلف دارند با همدیگر در حال گفت‌وگو و ارتباط هستند.



حتی سیدجمال الدین اسدآبادی با روشنفكری مثل میرزاآقاخان كرمانی و میرزا ملكم‌خان در ارتباط است. یعنی با توجه به اینكه می‌بینیم روشنفكری دچار تناقض است اما بر این فضا هنوز اخلاق روشنفكری حاكم است. روشنفكران با هم در حال گفت‌وگو و نقد كردن یكدیگر هستند.



این زمانی بود كه هنوز دشمن یكدیگر نبوده و برای حذف یكدیگر نیامده بودند. آنها برای گفت‌وگو آمده بودند، از این رو می‌بینیم كه از درون گفت‌وگوهای آنها سرانجام چیزی به نام مشروطه ایرانی سر بر می‌آورد. یعنی این گفت‌وگو‌ها با همه تناقضاتی كه دامن می‌زد باز دستاوردهای مدنی و فرهنگی خود را داشت.



شما معتقدید گفت‌وگوی روشنفكران با یكدیگر ادامه نیافت؟ آیا نمی‌توان این گفت‌وگو را در تحولات دیگر جامعه ایران مشاهده كرد؟



امروز اگر به روشنفكری به عنوان یك پدیده تاریخی و اینكه روشنفكری یعنی گفت‌وگوی مستمر نگاه كنیم و فعالیت روشنفكری را نوعی طرح پرسش از طریق گفت‌وگوی مستمر بدانیم می‌بینیم هرچه از مشروطیت دور می‌شویم روشنفكری ایران سنت گفت‌وگو را از دست می‌دهد.



حتی ارتباطش با گذشته روشنفكری خود هم كم‌وبیش قطع می‌شود. اكنون در جامعه به جای گفت‌وگو مونولوگ داریم و همه متكلم‌وحده هستند. روشنفكران ما جزیره‌های پراكنده‌ای هستند كه این جزیره‌های پراكنده در درون ایدئولوژی‌های وارداتی یا در درون افكار و برداشتی كه خودشان دارند در حال صحبت كردن با خودشان و اندك مخاطبان خودشان هستند.



امروز روشنفكران ما با یكدیگر در حال گفت‌وگو نیستند. سنت پسندیده‌ای را كه در اخلاق روشنفكری مشروطه می‌بینیم ادامه نیافت. روشنفكران قرن قبل اخلاق گفت‌وگو را داشتند، از این رو پرسش‌هایی را هم كه طرح می‌كردند از طریق همین گفت‌وگوها تا حدودی مورد نقادی قرار می‌دادند.



حتی روشنفكران سیاسی مثل «مشیرالدوله» كه در دوره ناصرالدین شاه صدراعظم شده بود، در دستگاه حكومت خود از «ملكم‌خان» و «مستشارالدوله» استفاده می‌كرد.



دولتمردان دیگراین دوره مثل «امین‌الدوله» با روشنفكران در ارتباط بوده و مرتب در حال گفت‌وگو و مكاتبه بودند. دیگر آنكه می‌بینیم روشنفكری در دوره مشروطه در عین اینكه عامل پرسش‌های تازه است و از طریق گفت‌وگوی مستمر به فعالیت‌های خود ادامه می‌دهد، اما در ضمن قصد انجام عمل سیاسی هم دارد.



از این رو سرنوشت روشنفكری این شد كه در ضمن كار فكری، فعال سیاسی هم باشد و در عمل سیاسی هم مشاركت داشته باشد. این نوعی تناقض است، به این معنی كه یك متفكر به فعال سیاسی تبدیل می‌شود.



یعنی جانبدار می‌شود و جانبداری با مستقل اندیشیدن و روشنفكری منافات دارد. ولی متاسفانه بعد از مشروطه به جریان تازه‌تر روشنفكری كه می‌رسیم می‌بینیم، روشنفكری ایران سنت گفت‌وگو را از دست می‌دهد. روشنفكران امروز نه تنها با یكدیگر گفت‌وگو نمی‌كنند بلكه با فحاشی و تهمت به نفی یكدیگر می‌پردازند و همچنان جانبدارانه هم عمل می‌كنند.



شما چه دلیلی برای وقوع این جریان دارید؟



به این دلیل كه ما امروز در شرایطی بحث می‌كنیم كه همه روشنفكران خودمحور و متكلم هستند. اگر كسی در گفت‌وگوی مستمر و دوطرفه باشد اساس نقد را می‌پذیرد. اما وقتی روشنفكران ما متكلم‌وحده و منولوگ هستند یعنی اینكه دچار خودشیفتگی هستند.



من از جمله دلایل این مساله را برخورد ایدئولوژیك می‌دانم. در جامعه اغلب با مسائل، برخورد ایدئولوژیك صورت می‌گیرد و به لحاظ تاریخی عمدتا استبداد سیاسی چه مذهبی و چپ در این تك‌گویی‌ها نقش موثری داشت. یعنی چپ از درون یك ایدئولوژی سیاسی مشخص می‌خواست به جهان ما نگاه كند و برای همه مسائل ما جواب داشت.



به همین دلیل به گفت‌وگو روی نمی‌آورد و به‌طور مرتب هم در سنت چپ ایران تهمت زدن و پرونده‌سازی را می‌دیدیم كه اینها بیشتر ریشه در ایدئولوژی داشت.



از این رو روشنفكری امروز ما بیشتر ایدئولوژی‌زده است. اما روشنفكری دوره مشروطه در حال اندیشیدن بر سر مشكلات تاریخی خودش بود. این روشنفكری می‌خواست راه‌حلی هم پیدا كند. روشنفكر مشروطه دلسوزتر و تا حدودی دنبال جواب بود، اما روشنفكر امروزی وقتی در جایی قرار می‌گیرد كه گمان می‌كند همه جواب‌ها را دارد، دیگر با كسی گفت‌وگو نمی‌كند.



امروز هیچ روشنفكری مثلا در حال گفت‌وگو با دكتر سروش نیست. او هم با هیچ كسی از جبهه مخالف گفت‌وگو نمی‌كند. روشنفكران دیگر هم همین‌طور تنهای تنهایند. البته بسیاری از این روشنفكران هم ناجوانمردانه یكدیگر را نقد می‌كنند.



بسیاری از كتاب‌های روشنفكران امروز ما آنقدر خواننده ندارد كه مقدمه‌های این كتاب‌ها خواننده دارد. چرا؟ برای اینكه مقدمه‌ها پر از فحاشی است.



این مساله چه تاثیری بر روشنفكری می‌گذارد؟



نتیجه این است كه دیدگاه‌‌ها تا وقتی به گفت‌وگو در نیاید خطاهایشان مشخص نشده و قوت و ضعفشان دیده و برای مردم ما روشن نمی‌شود. از این‌رو اندیشه روشنفكران امروز نمی‌تواند حركت تاریخی را برای ایجاد تحول در ایران به‌وجود بیاورد.



در حالی كه اگر به عقب برگردیم می‌بینیم روشنفكران مشروطه توانستند یك حركت تاریخی به‌وجود بیاورند. چون اصل گفت‌وگو را تا حدودی رعایت می‌كردند پس صدایشان در جامعه انعكاس یافت.



این غربت روشنفكری و تك‌گویی چه تاثیری بر خود روشنفكری دارد؟



این مساله باعث می‌شود كه روشنفكری به راه طبیعی خودش نرود، از این رو پرسش‌هایی هم كه طرح می‌كند اغلب بدون پاسخ می‌ماند. چرا كه در بسیاری موارد به علت عدم وجود سنت گفت‌وگو اساسا پرسش‌هایی كه طرح می‌شود غلط طرح می‌شود و كسی هم برای پاسخ گفتن به آنها اقدام نمی‌كند.



چرا این مساله‌ ایجاد شد؟ دوری روشنفكران از یكدیگر فقط به دلیل فراموشی سنت گفت‌وگو بود؟ نقش عوامل دیگر را چگونه ارزیابی می‌كنید؟



اینكه چرا چنین اتفاقی می‌افتد، به نظر من فشار و اهرم‌های قدرت سیاسی عامل مهمی است. اما استبداد مذهبی و سیاسی همه مساله نیست. قسمت دیگر مشكل به تربیت و اخلاق روشنفكری برمی‌گردد كه متاسفانه آن فرهنگ گفت‌وگو و تعامل ادامه و استمرار نیافت و ناگزیر قطع شد. بخشی از این مساله هم به علت نفوذ جریان چپ است.



اما به هر حال این واقعیت تاریخ ما است حتی اگر ما نتوانیم درست توضیح بدهیم كه كدام عامل موثرتر بوده اما می‌توانیم ببینیم كه در قیاس با دوره مشروطه روشنفكری امروز ایران همچنان همان مشكلات را دارد. اكنون 150 سال از نهضت قانونخواهی و صد سال از مشروطه می‌گذرد و هنوز به دنبال جامعه قانونمند هستیم. هنوز خواسته‌های انقلاب مشروطه جزیی از مطالبات ماست.



این نشان می‌دهد كه روشنفكری ایران تفاوتی با روشنفكری غرب دارد؛ تفاوت در این است كه روشنفكری ما محصول غیبت مفاهیم است. ما در غیبت مفاهیم خواستیم از مفاهیم حرف بزنیم. یعنی چه؟ یعنی اینكه ما در نداشتن آزادی از آزادی حرف زدیم.



ما در نداشتن قانون از قانون حرف زدیم. یعنی این مفاهیم هرگز در زمانی كه از آنها حرف می‌زدیم زمینه‌ها و الزامات بنیادی و اولیه خود را در ایران پیدا نكرده بودند، در حالی كه در غرب اگر هنوز از آزادی حرف می‌زنند، آزادی هم، به عنوان نهادهای مدنی در غرب وجود دارد و هم مفهوم آن غایب نیست چرا كه «قانون» و «حقوق» قانونی از یونان باستان در فرهنگ غرب معنی داشت.



می‌توان گفت ما اكنون از روشنفكری حرف می‌زنیم در حالی كه حتی مفهوم روشنفكری و تعریفی جامع برای روشنفكری ایرانی و جنبش روشنفكری ایرانی در ایران وجود ندارد؟



بله، ما از روشنفكری حرف می‌زنیم در حالی كه مفهوم روشنفكری در واقعیت تاریخ ما برای ما روشن نیست. یعنی روشنفكری ایران تاریخ خودش را نتوانسته به صورت اندیشیده شده‌ای بنویسد تا بر سر آن بیندیشد.



با این حساب به نظر شما بعد از مشروطه جنبش یا جریان روشنفكری داشتیم؟



اگر برای روشنفكر تعریف ذاتی كنیم كه من مخالف این تعریف هستم. چون تعریف روشنفكری را باید با مفهوم تاریخی بررسی كرد، می‌توان گفت روشنفكری نداشتیم.



یكی از نوشته‌های آیزیا برلین در مورد دو كلمه «انتلیكتوال» و «اینتلجنسیا» است و می‌گوید در روسیه ای كه حتی تولستوی و چخوف بود، روشنفكر نداریم، بلكه «اینتلجنسیا» داریم. «برلین» روشنفكر را كسی می‌داند، كه فكر تولید می‌كند، اما «اینتلجنسیا» از خودش اندیشه‌ای ندارد بلكه اندیشه دیگران را ضبط می‌كند و بر اساس آن می‌خواهد حركت اجتماعی و سیاسی كند.



از این دیدگاه ماركسیست‌هایی كه در ایران بودند هیچ‌كدام روشنفكر و اندیشمند در معنای برلینی نبودند برای اینكه اینها ایدئولوژی داشتند. با این حساب اگر بخواهیم در ایران نگاه كنیم ما در دوره مشروطه می‌توانیم «آخوندزاده» را روشنفكر بنامیم.



«سیدجمال‌الدین اسدآبادی» راهم به یك معنا می‌توان روشنفكر خواند، چون او هم در دنیای اسلام خودش بر سر مشكلات مسلمانان فكر می‌كند تا راه‌حلی بیابد.



«میرزا آقاخان كرمانی» را هم می‌توانیم بگوییم روشنفكر. او بر سر تاریخ ایران اندیشید و نظریه داد ولی در همان دوره نمی‌توان به «تقی‌زاده» یا «فروغی» روشنفكر گفت. اما اگر روشنفكری را آنگونه كه من می‌بینم به عنوان یك پدیده تاریخی ببینیم نمونه آخوندزاده، اسدآبادی، تقی‌زاده و فروغی را می‌توان روشنفكر ایرانی نامید.



انتقاد شما از روشنفكری امروز چیست؟



امروز كسانی را می‌بینیم كه می‌خواهند تفكر و اندیشه كنند، اما مشكل اصلی آنها این است كه باز در مفهوم «برلین»ی متفكری نیستند كه از خودشان اندیشه داشته باشند و بر اساس اندیشه و نظر خود بر سر مسایل ایران فكر كنند تا این اندیشه اصالت و مبنای فكری داشته باشد.



به همین دلیل روشنفكری ایران چه در تعریف و چه در عمل دچار بحران است، مثل همه شرایط و اوضاع ما. تناقضات جامعه ما در روشنفكری هم خودش را بازسازی می‌كند. یعنی وقتی نگاه می‌كنیم تا از آنچه جامعه ما به عنوان روشنفكری دارد، صحبت كنیم به روشنی می‌گوییم روشنفكری ما هم برای همین شرایط تاریخی است و محصول همین شرایط نابسامان و همه تناقضات جامعه و وضعیت موجود را هم با خود دارد.



البته نمی‌توان ادعا كرد كه جامعه‌ای پر از تناقض و گرفتاری فرهنگی، اجتماعی و سیاسی و عقب‌مانده داشته باشیم ولی بگوییم كه جنبش روشنفكری در معنای غربی آن داریم.



شما به نقد اشاره كردید اما سنت نقد در ایران ریشه ندارد. مثلا روشنفكران ما نقد را فرا نگرفته‌اند. آنان وقتی به نقد یكدیگر می‌پردازند در واقع چنان می‌تازند كه همه چیز به نفع نیروهای مخالف دموكراسی تمام می‌شود. چرا؟



درست است. چون اینها با هم در گفت‌وگو نیستند پس تك‌گو هستند. روشنفكران ما چون با یكدیگر در حال گفت‌وگو نیستند پس خصمانه با یكدیگر برخورد می‌كنند. به یكدیگر فحش می‌دهند و نقد نمی‌كنند بلكه نفی می‌كنند. سنت روشنفكری در نفی و فحاشی نیست. آنان با لحن بی‌ادبانه و با توهین و افترا نسبت به یكدیگر حرف می‌زنند، به همین جهت خود روشنفكری بیش از همه در راه اندیشه سد می‌سازد.



به اعتقاد من اگر روشنفكری در راه ایجاد سانسور و خفقان نقش بیشتری نسبت به دولت‌ها نداشت، نقشش كمتر هم نبود. یعنی همانطور كه حاكمیت‌ها سانسور می‌كردند روشنفكری ایران هم با اخلاقی كه از خود نشان می‌داد به نوعی سانسورچی و مانع رشد تفكر بود.



روشنفكران ما با هر تفكر تازه، مستقل و جوان برخورد خصمانه كرده و مجال رشد به تفكر نمی‌دهند. آنان فضای سالمی ‌برای خود ایجاد نمی‌كنند. این یك تصویر كلی است و نقدی است به كل فضا؛ فضایی كه همه ما در آن نقش داریم و نفس می‌كشیم.



شما قائل به وجود جنبش روشنفكری در ایران نیستید؟



ببینید اگر اگر بخواهیم نگاهی اصولی به سرنوشت روشنفكری داشته باشیم، باید همانطور كه گفتم روشنفكری را از زادگاه روشنفكری در ایران نگاه و ارزیابی كرد. زادگاه روشنفكری ایران، دوران قاجار است. یعنی بیش از دو قرن تاریخ ندارد.



در ارزیابی روشنفكری می‌بینیم كه تا امروز مثل بسیاری از دستاورد‌های دیگر مشروطه اخلاق روشنفكری را هم از دست دادیم، از این رو مونولوگ شدیم و اینجاست كه تعریف ذاتی به كار نمی‌آید و باید به نقش تاریخی روشنفكری توجه كنیم. نگاه «برلین» به روشنفكری تعریفی ذاتی است.



با نگاه برلین واقعا در ایران نمی‌شود خیلی به آسانی از روشنفكری حرف زد. براساس آن تعریف در ایران ما بیشتر با اینتلجنسیا روبه‌رو هستیم. اما با نگاه تاریخی استمرار روشنفكری در ایران را به همان معنایی كه گفتم می‌توان دید. یعنی ما روشنفكر خود را داریم، با مشكلات خاص خود كه خاص یك كشور عقب مانده است.



چقدر ناامیدكننده است این روشنفكری ما؟



نمی‌دانم. اما در چند سال اخیر گرچه همچنان در غیبت مفاهیم و در غیبت گفت‌وگو سر می‌كنیم، اما در انزوا و در اینجا و آنجا، حركت جوانی آغاز شده است كه كم‌وبیش تلاش می‌كند كه فارغ از چارچوب دیدگاه‌‌های وارداتی خود بر سر مسائل ایران از پیش خود و از درون بیندیشد و پرسش‌های تازه‌ای به میان آورد.



این تلاش پویا كه در بخش كوچكی از جریان روشنفكری به تازگی آغاز شده است، اگر به فرهنگ گفت‌وگو و نقدپذیری تن در دهد می‌توان امید داشت كه روزنه امیدی پیدا شود تا بر سر مسایل و مشكلات تاریخی و اجتماعی خود، خودمان به عنوان ایرانی بیندیشیم و حاصل اندیشه‌هایمان را مورد نقد و گفت‌وگو قرار دهیم.

سرنوشت موشکهای اس 300


Posted: 03 Dec 2009 12:50 AM PST



سردار نجار وزیر دفاع دولت نهم چندین بار در مصاحبه های خود در اوایل سال جاری اعلام نمود که موشکهای اس 300 بزودی تحویل ایران خواهد شد. روسها بنا بدلایلی تحویل این موشکها را بتأخیر انداختند تا سرنوشت انتخابات ریاست جمهوری در ایران روشن شود. پس از کودتای انتخاباتی و قیام سراسری مردم بر علیه این حرکت حکومت، وجهه سیاسی جمهوری اسلامی در جهان بیش از پیش سقوط نمود و روسها را در وضعیت دشوارتری قرار داد. از یک طرف روسها به پول هنگفت و بادآورده این معامله احتیاج داشتند و از طرفی مایل نبودند که غربیها را از خود رنجانیده و در شرایط دشواری که رژیم ایران بر اثر سرکوب مردم برای خود ایجاد نموده بود، در کنار این حکومت بایستند.

روسها سرانجام به راه حل میانه ای رسیدند و با موافقت طرف ایرانی قرار شد که این موشکها را بصورت مخفیانه و تحت پوشش محموله چوب به ایران بفرستند. کشتی روسی «آرکتیک سی» حامل موشکهای پیشرفته ضد هوایی به مقصد ایران، روز ٢٣ ژوئيه (اول مردادماه) برای رد گم کردن، مقداری چوب از فنلاند بارگیری کرده و به سمت مقصد حرکت می نماید. کشتی به مسیر خود ادامه داده و در تاریخ 30 ژوئیه (8 مردادماه) در سواحل پرتقال ناپدید می شود. روسیه برای یک کشتی باری معمولی با محموله چوب، در اقدامی غیر متعارف، کل ناوگان دریای بالتیک خود را برای یافتن کشتی بسیج می کند. تعجب روسیه در این بود که چرا کشتی بیکباره از صفحه رادار محو و ماهواره های روسی نیز دیگر سیگنالی از این کشتی دریافت نمی کنند. کشتی دو هفته بعد در حالی پیدا شد که محموله موشکی آن تخلیه شده بود.

روسیه پول موشکها را دریافت نموده در حالیکه حکومت ایران نیز موشکی را دریافت نکرده است. تردیدهای جدی نزد حکومت ایران نسبت به ماجرای کشتی «آرکتیک سی» و ربوده شدن آن و بسرقت رفتن موشکها وجود دارد و آنرا ساختگی و نقشه روسها می دانند که می خواسته با اینکار سر حکومت را کلاه گذاشته و پول موشکها را بالا بکشد. در مقابل، روسها نیز مدعی هستند که وظیفه خود را انجام داده و طبق قرارداد، محموله را در بندر روسیه به طرف ایرانی تحویل داده و حمل آن تا ایران بعهده خود حکومت ایران بوده و لو رفتن ماجرا و ناپدید شدن موشکها بدلیل نشتی سیستم اطلاعاتی ایران است.

چندین ماه مذاکرات بی نتیجه ای با روسها انجام گردید و روسها محکم بر روی موضع خود ایستادند و تکرار نمودند که طبق قرارداد، محموله را تحویل داده و وجه آنرا دریافت نموده اند و به آنها ربطی ندارد که موشکها به ایران رسیده یا اینکه در راه ربوده شده است. طرف ایرانی نیز مدعی است که چون کشتی روسی بوده بنابراین مسئولیت آن بر عهده دولت روسیه می باشد و روسها باید موشکها را مجدداً تحویل دهند. پاسخ طرف روسی این است که ماجرا از نظر روسیه خاتمه یافته است و چنانچه حکومت ایران مایل است می تواند سفارش مجدد داده و پول پرداخت نماید تا موشکهای جدید تولید و تحویل شود.

حکومت ایران ناشیانه تصمیم بر این گرفت که با علنی کردن این موضوع و کشانیدن آن به رسانه ها، طرف روسی را تحت فشار سیاسی قرار دهد تا مجبور به تغییر موضع شوند و بهمین دلیل در طول یکهفته، مقامات مختلف نظامی حکومت به ماجرای اس 300 و تعهد روسها و لزوم عمل کردن به این تعهدات از طرف روسیه پرداختند. این عمل نسنجیده سبب رنجش شدید روسها و موضع گیری متقابل آنها و نزدیکتر شدنشان به غربیها و حمایت از مواضع آنها گردید.

چندین میلیارد دلار بباد رفته و نه موشکی در کار است و نه راهی برای بازپس گیری پول از دست رفته.

البته روسها بار اولشان نیست که از این حکومت کولی می گیرند. آنها بیش از ده سال است که دارند نیروگاه اتمی بوشهر را همچنان افتتاح می کنند و بطور جدی مایلند حتی تا دهها سال دیگر هم که شده از جمهوری اسلامی پول بگیرند و آنجا را افتتاح کنند. قرار بود هواپیمای میگ 29 اوریجینال تحول بدهند که بعداً میگ 29 آر دی (با موتور ایلوشین) تحویل دادند، زیر دریایی از نوع کیلو فروختند ولی وقتی به ایران رسید معلوم شد که نیم کیلو هم نیست، اینهم از موشک فروختنشان.

مسئولیت نیروهای مسلح و اداره آنها و تصمیم گیری برای خریدهای نظامی استراتژیک بر عهده چه کسی است؟ چه مقامی در این حکومت، روسها را تا این درجه قابل اعتماد و صالح و درستکار تشخیص می دهد که بی مهابا درهای خزانه کشور را بر رویشان باز می کند؟ امیدواریم اینبار دیگر تقصیر را بر گردن دشمن نیاندازند، دشمن در حال حاضر باندازه کافی اتهام برای پاسخگویی دارد، از جنایت کهریزک گرفته تا حمله به کوی دانشگاه و همچنین تیراندازی بسمت مردم با لباس مبدل بسیج که همه را این دشمن خائن انجام داده و باید محاکمه و مجازات شود.

اگر هم کسی به این مدیریت و راهبری انتقاد کند که به جانشین خدا در روی زمین انتقاد کرده و خونش مباح و جتنش هدر است، ولی آیا براستی وقتش نرسیده آن شخصی که تصمیم ساز این صحنه است از رفتار خود نادم و پشیمان گردد؟





لینک مطلب در جنبش راه سبز (جرس